af Ogland

selektiv PTSD

2011-06-04T01:35:00.000-07:00

Pluggar Geologi på Engelska och det finns inte ord för hur konstigt det är.
Eller jo, här är några: Jobbigt, andligt, svårt, intressant, skrämmande. Framför allt skrämmande.

Hade en idé om att man inte behöver kunna räkna för att läsa Geologi. Men den idén var nog mer en förhoppning inbäddad i förnekelse.

Så fort min hjärna måste processa mer än två tal som ska adderas så blir det totalt stiltje. Jag är inte ens säker på att jag vet vad "addera" betyder. Man kan säga att jag har selektiv PTSD, matte-PTSD.
Jag börjar svettas, ångesten kommer krypande och jag minns alla gånger jag varit tvungen att sitta med matteboken och känna självkänslan sina.

Men det är tur att jag lever på hopp nu för tiden.

Geologi på SU låter ju inte heller illa. Låter ganska coolt. Det ÄR roligt.

En månad sen flyttar vi från Tollare Internat.
Nästan alla elever är utflyttade och kvar är jag, en massa småkryp, hjortar, fåglar, harar, katter och ett förbund (ca 50 pers) för synskadade kristna som har årsstämma.

Ps:
Jag tycker att det är så coolt att synskadade/blinda människor kallar oss andra för "seende". Det väcker så mycket associationer i mitt huvud att jag vill skriva en bok om det.

Din värsta stjärtåkomma

2011-05-19T02:13:00.000-07:00

Kära Internetdagbok.
Idag höll jag på att bli tokig av att sitta själv på ett tomt internat. Och så, som en blixt från en klar himmel, en gåva från gud så hände det något sjukt roligt.
Tack vare den elektroniska och siffermässiga förvirringen som ibland uppstår vid SMS-konversationer så skrev en viss "Anders" till fel person. Följ händelseförloppet nedan:

RANDOM ANDERS: Jag har rast om 25 min

JAG: Ok.

RANDOM ANDERS: Jag skriver sen

JAG: Vem är det?

RANDOM ANDERS: Anders. Är det Kicki?

JAG: Haha nä.

RANDOM ANDERS: Tror du inte att det är jag? :P haha

JAG: Jo anders. Jag tror dig. Men jag är inte Kicki. Du har skickat till fel nummer. Vem du nu än är.

RANDOM ANDERS: Jaha... Haha. Vem är du?

JAG: Din värsta mardröm.

RANDOM ANDERS: Haha vem? :-)

JAG: Hitta Kicki istället. Hon behöver dig nog.

RANDOM ANDERS: Behöver hon mig? Men vad heter du?

JAG: Anal Fissur heter jag, ingen kul stjärtåkomma. Alltså: din värsta mardröm.

RANDOM ANDERS: Ok. nice

hahahahah JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR. Jag kommer skratta inombords hela dagen. hahahahahha

Inga gråzoner, inga mellanlägen

2011-05-04T10:55:00.000-07:00

Och ett gult, varmt filter sträcker sig över mina hornhinnor.
Färgskalor. Utan sorg. Utan grått.
Det finns en mening.
Mina händer är varma.
Det är nog ganska bra att jag inte är någon annan.
För då känns allting mycket bättre.
Men jag kan inte hjälpa det.
Jag vill stanna här.

Och ett grått, blött filter sänker sig över mina hornhinnor.
Monokront. Utan lust. Utan färg.
Det finns ingen mening.
Mina händer är kalla.
Det är nog farligt att önska att man vore någon annan.
För då är ens eget inget värt.
Men jag kan inte hjälpa det.
Ta mig härifrån.

Vi äter blommor i olika skeden av våra liv

2011-04-26T13:01:00.000-07:00

Idag har jag varit ledsen och trött och sorgsen.
Men så hittade jag ett bevis på att jag och min kompis Aurora är själsfränder. Då blev jag glad.

2011-04-26T06:19:00.000-07:00

Att vara så ensam
att du inte märker de som finns runt omkring
Att vara så hopplös
att du inte ser att det finns en lösning
Att vara så liten
att du inte vill vara mer alls
Att vara där det är så kallt
och kylan sprider sig kring dig överallt

Att vara så ledsen
Rädd
Liten
och trött.
Att varenda lösning är förbrukad och nött.

Hoppas att det är varmt hos dig nu. Och mjukt. Och inte alls hårt.

2011-04-25T07:50:00.001-07:00

När ledsna människor dör för att de är ledsna, så blir jag jätteledsen också.
Men inte så ledsen att jag dör. Bara så ledsen att magen blir orolig, huvudet känns lätt och inkapslat och den där sorgen. Jag inte var jag ska lägga den.
Så allt omkring blir lite tystare och lite ledsnare.

Och hoppet om att det inte blir svart när vi dör växer sig mycket starkare.
För det måste göra det.
Annars blir jag så jättejätteledsen.

Mitt mål är att välja tro.

Prokastineringssyndrombeteendestörning går att bota

2011-04-20T04:20:00.000-07:00

Numera vet jag att skrivkramp inte heter skrivkramp. Enligt Wikipedia ligger det till såhär:

Skrivblockering är en psykiskt fenomen som innebär att en skribent temporärt förlorar förmågan att författa. Orsaken kan vara prestationsångest eller bristande inspiration

Jamen det var ju väldigt sant! I mitt ljumma försök att börja med att skriva mitt reportage hittade också detta:

Prokrastinering eller uppskjutarbeteende innebär inom psykologin vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av handlingar, beslut och arbetsuppgifter

Prokrastinering betraktas inom KBT som en mekanism för att hantera ångest i samband med start och/eller slutförande av uppgifter. Prokrastineringen beskrivs som en process bestående av en negativ känsla inför en arbetsuppgift som leder till en impuls att fördröja, nästan omedelbart följd av en rättfärdigande tanke, som därefter följs av en undvikande aktivitet.

Det är fan jag. Och många andra jag känner.
MEN MINA VÄNNER! GODA NYHETER! KBT blir det inte. Men med min nya kunskap ska jag sluta med prokastineringsbeteende och leka fram 10.000 tecken bara för att det är kul.
Eller nåt.

Nu tar jag till penna och papper och ut i soln. Brukar fungera mot "Skrivblockering".

Ps: Rättfärdigar jag någonting nu?

Ps2: Offentlig terapisession är slut för idag. Over and out.

Hola Guapa

2011-04-15T12:04:00.000-07:00

Igår i fruktaffären på Rocafort kallade en av kassörskorna mig för "Loca" när jag skulle köpa lök och tomater. Hola Miss Fruktkassörska, även fast jag inte pratar katalanska eller spanska så vet jag vad "Loca" betyder.
"Loca" på dig själv...

Men det gjorde ingenting för nu när jag är på min vuxna resa så skakar jag av mig sådana saker och går ut nästa dag i bruna strumpbyxor, svart kjol och fina Benetton-skor. Och de fula killar jag mötte på min långa promenad sa "Hola Guapa". Även fast de var fula och jag tycker att det är rätt otäckt så kändes det lite bra.

Hursomhelst. Jag satt nere vid Barcelonas fina kaj i mina fina strumpbyxor och åt en fin chokladglass och tittade på turister och fiskmåsar. Och känner mig rätt så vuxen på min vuxenresa.

Då spiller jag choklad rakt i skrevet. Som syns än fast mina strumpbyxor är samma färg.
Jag tänker "Jamen det går säkert bort" och sitter med benen i kors, lutar mig och tar fingret jag just slickat på och gnuggar.
Det går inte bort utan jag råkar kleta in chokladen så att trosorna blir bruna där fram.
"Åh nej", tänker jag "Men det går säkert bort" och gnuggar lite till.

Jag slutar genast att gnugga när jag kommer på att det ser ut som att jag gör något oanständigt på min vuxenresa.

Allt blir plötsligt mycket generande så jag går in i ett fashionabelt varuhus, hittar ett H&M och köper nya trosor och nya strumpbyxor.
Skäms för jag vet inte vad när jag står i kassan.

Jag byter om inne i ett toalettbås. När jag fått av mig kläderna och står halvnäck, och mina bara fötter helt synliga genom glipan under dörren, ja, då kommer två städerskor.
De kanske inte reflekterade över det.
"Gick säkert bra" tänker jag.

JAG HAR ETT PROBLEM MED DÖRRAR

2011-04-13T04:20:00.000-07:00

Jag är i Barcelona. På reportageresa och intervjuar en flygvärdinna (flygvärd...) och jag bor i deras lägenhet. Jag har nycklar och han har visat mig hur man använder dem.

Mitt i Barcelona. Takvåning. Tio våningar upp. Så. Kom ihåg det en stund.

Det första jag gjorde när jag kom hit i söndags var att låsa in mig själv på toan. Detta är något som förekommer ofta. Sist låste jag in mig på toan hemma hos min vän Line. Mycket pinsamt.

HUR SOM HELST! Det första jag gör är alltså att låsa in mig (Läs: kan inte öppna ett enkelt toalås). Sen är jag tvungen att ringa till honom och be honom att öppna från utsidan.

Och idag skulle jag hitta till lägenheten själv från flygplatsen. Allt flyter på som det ska tills jag kommer till deras ytterdörr. Självklart kan jag inte öppna den trots att han har visat hur man gör flera gånger.

Jag gråter nästan och svettas mycket. Sen kommer jag på att jag kan plinga på hos deras grannar.
Så jag plingar på hos ett pensionärspar och säger "Pardon. You speak english?" Självklart inte.
De försöker öppna och jag säger "Sergio. Sergio. Uno Key. Uno. One!"

Tillslut får jag gå genom deras lägenhet och klättra över deras altan (Mitt i Barcelona, tio våningar upp), visserligen är det inte nära kanten men ändå.

Så jag klättrar genom deras blommor, citronträd och myror och tänker att jag ska säga något fint om deras citroner. Men jag struntar i det och säger "Grazie. Grazie. Grazie" med rumpan mot dem.

Om två timmar ska jag flyga till Baskien och tillbaka. Hur jag ska komma ut?
Ingen aning.

Jag har skapat en ny serie

2011-04-06T11:49:00.000-07:00

Idag, igår och ett helt liv däremellan

2011-04-06T04:46:00.000-07:00

Ni som äcklas av självterapi på bloggar kan titta bort nu.

Jag måste säga att jag är väldigt stolt över mig själv. För några år sedan var jag livrädd för att tappa bort mig i lokaltrafiken i Stockholm, eller hoppa av vid fel busshållplats i Umeå.

För några år sedan låste jag min internetdosa för jag förstod verkligen inte hur man gör.

För inte alls så länge sedan fick jag hjälp när jag skulle betala mina räkningar, så jag skulle slippa hålla reda på siffrorna på internetdosan och de på skärmen samtidigt. (Jag vet det är rätt roligt, men då var det väldigt frustrerande)

IDAG har jag skrivit intervjufrågor, mailat, skrivit packlistor, gjort upp en budget för min ekonomi.

IDAG stundar en resa till Barcelona, dit jag ska åka själv.

IDAG stundar en resa där jag ska intervjua en flygvärdinna/flygvärd som jag inte känner i ett främmande land.

Och tänk att bara igår (idag och igår med lite marginal) så kröp jag ihop till en ångestboll så fort jag hörde flygplan ovanför.

Ibland är jag så fruktansvärt arg på mig själv för det jag tycker att jag inte klarar av. Men jag är ganska mycket tuffare än vad jag tror.

Terapisession over and out.

ADHDmänniskor är dyra och gnälliga och borde skärpa sig

2011-04-01T03:11:00.001-07:00

För ett tag sedan funderade jag på att lägga ned mitt offentliga tyckande. Nu har jag ändrat mig. Här kommer riktigt jävla ordentligt tyckande:

Idag hörde jag meningen "Om alla som har ADHD skulle få bolltäcken (ett hjälpmedel) så skulle det bli jättedyrt för landstinget." Det var en läkare som sa det.

Ifall man ser till att ADHD är en funktionsnedsättning som faktiskt finns och inte är en fråga om inställning eller att "skärpa till sig" så kan man inte säga så.

Det kanske är överdrivet men jag tänker så här:
- Kan jag få en rullstol? Jag kan faktiskt inte gå.
- Jamen om alla som inte kan gå skulle vilja ha rullstol så skulle ju det bli jättedyrt för landstinget.

HUR TÄNKER MÄNNISKOR?

Jag blir så irriterad på detta ifrågasättande av ADHD och diagnosens vara eller icke vara.

ADHD är verkligt. Dopaminet i hjärnan fungerar "sämre" eller på ett annat sätt.
En person med ADHD kan leva näst intill ett normalt liv om det finns hjälpmedel.
Varför kan inte denna grupp få samma möjligheter som alla andra?
VARFÖR ska det vara så svårt att använda sig av mänsklighet inom Landstinget? VARFÖR?

Jag skulle aldrig förespråka privatvård. Men jag förstår varför folk röstar på Moderaterna när landstinget är så pinsamt dåligt på många sätt.

tro, vill, borde

2011-03-30T07:30:00.000-07:00

Jag tror att jag ska bli:
Journalist
Författare
Psykolog
Redigerare
Fotograf
Musiker
Konstnär
Illustratör
Forskare
Lärare
Filmare
Dansare

Jag vill verkligen:
Skriva några böcker
Forska i neurologi
Ta hand om dampbarn
Skrika
Lära mig att dansa locking
Lära mig all orientalisk magkrampsdans
Starta ett projekt
Vara projektanställd
Starta en tidning
Starta ett företag för att befria de som har skulder
skriva några noveller
Avskeda yrkesfolk som jag är arg på
Vara rösten som ropar ut tunnelbanestationer
Jobba på fabrik och sortera saker
Lära mig Illustrator
Måla tavlor och väggar
Göra installationer
Engagera mig politiskt
Bestämma allt
Bestämma inget
Åka Hurtigrutten
Åka transsibiriska järnvägen
Åka till Ryssland
Adoptera en unge
Adoptera alla ledsna ungar

Jag borde verkligen:
Gå och äta middag. Åh, jag orkar inte. Det är ju värsta projektet.

Auroras solskensvagn

2011-03-29T03:11:00.000-07:00

Jag och min vän Aurora brukar creda/kredda(hur stavas såna här modeord?) varandra framför andra och på internet. Vissa tycker att sådant är jobbigt, så först och främst:

Följande innehåll kan verka stötande för vissa människor med låg självkänsla och stort ego. (Jag är så himla sur idag.)

HURSOMHELST!

Jag och min vän Aurora var med min lintotts-systerdotter. På tåget hem satte vi oss bredvid en mysalkis som luktade etanol. Han såg väldigt obekväm ut, han såg väldigt olycklig ut, han såg väldigt sömnig ut.
I tågvagnen satt ett ungt par som hade ett litet barn. Barnet skrek och alla i vagnen såg ut som vanliga stockholmare, det vill säga: jag-bor-i-Stockholm-att-åka-tåg-är-min-enda-vila-kan-alla-hålla-käften-så-jag-kan-få-sitta-här-och-vara-anonym-och-blek.
Men så såg Aurora den lilla bebisen och hon började stråla mot den med sin intensiva blick.

Min vän Aurora ser alla barn och ser allt som är gott. Hon är en korsning mellan skyddsängel, jättearg feminist, människa och något sorts intensivt naturväsen som älskar hemodlat te.

HURSOMHELST.

Allt slutade med att den olyckliga mysalkisen liksom myste med Aurora och tågvagnen blev en solskensvagn.
För Aurora gjorde det lilla barnet alldeles saligt när de satt och lekte och tjollrade och när barnet var i lekextas så blev liksom alla vuxna också det.
Det var nästan så att alla började sjunga den där "leeet the sunshine in".

Med reservation för vissa överdrifter så var det faktiskt så det gick till när Aurora förvandlade ett ledset barn, en olycklig mysalkis och tråkiga stockholmare till glada medborgare av Auroras solskenssamhälle.

Hon är fantastisk.
Hon botar ledsna barn och vuxna så mycket att hon får magkatarr.
Hon kan inte rå för det. Det smittar. Inte magkatarr alltså, utan hennes solsken.

punkter och radbyten är för mesar

2011-03-25T13:58:00.001-07:00

Alltså ibland är livet sjukt orättvist och rättvist och jobbigt och roligt och förutsägbart och oförutsägbart och ledsamt och lyckligt och en massa saker till på samma gång.

Om ni undrar över alla "och" så är det för att det inte finns avslutade meningar i mitt huvud idag för det kommer bara nya meningar hela tiden och fatta vad drygt det måste vara att läsa det här men fatta då vad drygt att hela tiden ha tankar i huvudet som är som en strid ström av oläslig text utan punkter eller någonting och tänk inte ens på radbyten för radbyten kan man nog göra i en text om man vill ändra riktning men nu är det faktiskt så att mina tankar ändrar riktning hela tiden utan vare sig punkter eller radbyte och ibland undrar jag vad det är som pågår där uppe i huvudet men sen kommer jag på att det är lugnt för jag har det ju ändå rätt så bra här i livet även om det är lite svårt just nu och allt känns otäckt idag av någon anledning så är det ändå bra liksom.

Ja. Typ så.

Idag kom jag på att jag nog aldrig har levt så bra som jag gör nu och att jag har människor omkring mig som är kärleksfulla och fina och sen blev jag så där kletigt tacksam över livet för man vet aldrig när det är över för när det är över så är det liksom bara slut och det kan ju vara jobbigt för de som är kvar när allting bara tar slut så jag är glad att jag har en massa människor nära som faktiskt betyder något.

Det är sant.

"(...) fysiken vi alla var förälskade i"

2011-03-16T06:38:00.000-07:00

Svetlana Aleksijevitj:
”Bön för Tjernobyl”
Ordfront 1997

I ingressen i boken ”Bön för Tjernobyl” kallar författaren och journalisten Svetlana Aleksijevitj Tjernobylkatastrofen för det ”tredje världskriget”. I monologform berättar män och kvinnor, gamla och unga av olika yrken och från olika samhällsskikt sin berättelse, de berättar om sitt Tjernobyl.

År 1986 havererade reaktorn i kärnkraftverket Tjernobyl och katastrofen var total. Människor tvingades ut på saneringsarbete och boende i Tjernobyls omnejd evakuerades.

Jag läser om statens nedtystande av olyckans skala och omfattning av strålningsdoser, om människors rädsla och tvivel. I ”Bön för Tjernobyl” möter jag människor som är rädda för att berätta om det som hände och om Vitryssland där den större delen av det radioaktiva nedfallet hamnade, där människor fortfarande lever på kontaminerad mark. Jag läser om de som länge levde i okunskap om olyckans omfattning.

”De badade och solade. De visste inte att de redan i flera veckor hade badat och solat under ett radioaktivt moln.” säger en av de intervjuade i boken.
I tre år reste Aleksijevitj och intervjuade och samtalade med människor vars liv aldrig blev detsamma igen efter Tjernobyl, ”Bön för Tjernobyl” är hennes dokumenterade och redigerade sammanställning.

Med en sinnrik blandning av korta och långa monologer med finstilta överskrifter så som ”En monolog om fysiken som vi alla var förälskade i” eller ”En barnkör”, knyts en berättelse ihop om en olycka som saknar korrekta adjektiv för att beskriva dess horribla konsekvenser.

Jag tycker mig läsa om ett tyst krig genom utsagor från sanerare, lärare, journalister, ingenjörer, återflyttade... Tydligt genom boken är att Tjernobylkatastrofen är ett krig som inte syns och det nästan vänder sig i magen när jag tänker på att denna bok utgavs år 1997 i Sverige, vilket var elva år efter att reaktorn i kraftverket havererade. Jag mår illa när jag tänker på att vi, då som nu, inte ännu kan veta konsekvenserna efter Tjernobylkatastrofen och utsläppen av enorma mängder radioaktiva ämnen som följd.

”Bön för Tjernobyl” har en vemodig rytm och berättelserna går i toner av moll, men samtidigt finns det ett skri som dånar högt och brutalt genom bokens alla sidor och monologerna kommer nära, på ett sätt som inte går att värja sig från.

Komplexiteten i att ha varit ett sovjetunionens folk och övergången till en ny samhällsform ekar i människornas berättelser, samt mentaliteten i form av att ifall ”order ges så skall de lydas”, finns mellan raderna och som orsakssammanband i nedtystandet av katastrofens reella omfattning.

Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara, att från en dag till en annan, aldrig mer kunna gå över gräsmattan här utanför utan att veta att det jag gör, det kan bli min död. För människor som bor i Vitryssland på de mest förgiftade områdena är detta en verklighet och för många en vardag.

Svetlana Aleksijevitj har förmedlat detta i ”Bön för Tjernobyl” på ett sätt som upprör och berör.

Läs den!

2011-03-10T08:52:00.000-08:00

Jag brukar glömma att jag har en blogg. KONTINUITET mina vänner! Det är eftersträvansvärt.

Just nu funderar jag på om jag ska lägga ned mitt offentliga tyckande för alltid.

Jag vill ju faktiskt bli journalist och då kan man inte bara komma och tycka saker hela tiden. Även fast det kliar i fingrarna.

Tycka det kan jag göra på min fritid hemma.

Jag är kär i en som heter Magnus och jag saknar honom.

Idag är en bra dag.

Trött nu.

Snart ska jag få träffa den här sötnosen!

2011-02-13T03:07:00.000-08:00

Sortera papper

2011-02-07T09:52:00.000-08:00

Det är eftermiddag. Jag får en sjukt bra idé. Jag säger till killen jag är kär i att:
"Jag har fått en sjukt bra idé!" och han tror att vi ska åka utomlands eller göra något annat spännande. Han ser så där öppen och frågande ut.
"Jag ska fråga i receptionen de har pärmar och sånt. Ja! Då kan jag sortera alla mina papper."

Hon som jobbar i receptionen har fått en speciell plats i mitt hjärta. Jag tycker om henne för att hon är serviceinriktad och verkar ha fokus på att vara normal och trevlig. Men jag övertygad om att hon inte alls är normal. Hon är precis lika sjuk som jag. Annars skulle hon inte ens artighetsskratta åt mina skämt.
Det bästa är att jag vet att jag har en speciell plats i hennes hjärta också.

HURSOMHELST! Så skulle jag sortera alla papper. Jag hade en perfekt plan i mitt huvud. Sen visade det sig att plastfickorna var för små. Jag rev sönder en plastficka för jag var hungrig och röksugen och tänkte att det fan måste vara något fel på skiten. Och sen tog det ju så jävla lång tid. Bara att få papperna i rätt högar tog en timme och jag fattar inte varför det ska vara så kul att organisera saker. Jag tycker att det är roligt! Men jag blir alltid sur och arg och nu vet jag inte var jag har någonting och det jag vet är att:

Jag har kommit på skitsmarta lösningar för organiseringens skull som jag inte kommer tycka är särskilt skitsmart när jag ska leta efter mina papper.

Jag har också kommit på att:
Nu har jag ännu fler pappershögar än innan.

Jag har också kommit på att:
Jag behöver fler plastfickor men jag är rädd för att börja med detta projekt igen liksom. För att jag kanske helt plötsligt ändrar alla mina organiseringsplaner. Så jag rör ingen av mina högar nu.

Var är alla mina viktigaste papper? Jag har ingen aning.

Jag väljer att avsluta med det helt värdelösa och irriterande:
"Det är ju tanken som räknas."

en lugn dag

2011-01-29T10:39:00.000-08:00

Men vet ni vad? Det finns faktiskt alltid saker man borde göra. Borde gjort bättre. Borde göra mer utförligt. Borde göra nu. Måste göra idag.

Tänkte ett tag att jag skulle kliva upp ur sängen och skriva den där artikeln jag lovat att skriva. Tänkte att jag skulle duscha och sen gå till skolan. Som jag ofta gör på lördagar. Fatta vad sjukt att jag får dåligt samvete för att jag inte är i skolan på en lördag.

Hursomhelst så skulle jag tvätta håret och jag tog nytt schampo tre gånger och tänkte "Satan vad värdelöst schampo. Det löddrar ju inget." Sen märkte jag att det var balsam.

Så idag har jag vilat bara för att jag vill.

Spela Guitar Hero eller läsa boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Som förövrigt verkar vara en sjukt bra bok. Och tycker man inte om den boken kan man nöja sig med att göra om titeln. Det är också en produktiv grej jag gjort idag. Typ:

"Jag vill inte sova, jag vill bara inte vara vaken."

Hade kommit på en massa såna bra nyss men bara för det så glömde jag.

JO! DET HÄR MÅSTE BARA SÄGAS:

Igår hade vi föreläsning av en journalist som är mycket framgångsrik och seriös. Hon föreläste, på ett mycket inspirerande sätt, om intervjuteknik.
Jag satt bredvid Kajsa som går i min klass. Kajsa är en lockig och dockblond kvinna från Åland. Kajsa är den typen som sjunger "Ålänningens sång" utanför Berns för att bli insläppt medan andra från klassen står bredvid och demonstrerar mot Berns.

I ALLA FALL så lutar sig Kajsa, mitt under föreläsningen, åt mitt håll och viskar "Titta jag skar mig på fingret igår när jag onanerade med min rakhyvel".
Jag försöker att inte skratta när jag tittar på hennes smått blodiga plåster.

Senare frågade jag henne varför, och hur? "Jamen jag använder ju skaftet på rakhyveln. Och det händer kanske att jag skär mig på fingrarna tre gånger per år. Och det är ju ganska lite med tanke på hur ofta jag..."

Kajsa är så jävla skön. Jag är liksom aldrig beredd på hennes kommentarer.

Nu ska jag göra något nyttigt. Typ spela Guitar Hero.

2011-01-27T10:45:00.000-08:00

Alla sinnesintryck blir stressmoment, är som tortyr.

Och allt rasar omkring mig i en väldig fart.
Ostrukturerat. Osorterbart.

Vet inte hur man vilar.
Vet inte hur man kopplar av.

Det är en bromskloss mellan mig och världen.
Det är en mur mellan mig och det som är varmt och tryggt.

Idag är jag så trött att jag inte förstår vad folk säger. Jag vill bara stänga av hjärnan. Släcka ned alla tankar. Få stopp där inne för en gångs skull.
Men det går inte.

Kanske i ett annat liv.

Redovisningar i skolan, en hel dag, gör att livslusten liksom sinar.

huvuddiarré

2011-01-26T02:15:00.000-08:00

Så här är det: Så fort jag ska sätta mig ned med en text som jag för fem minuter sen såg fram emot att skriva så slår hjärnan av. Jag får ångest-skriv-kramp och blir totalt blind för helheten i det jag ska skriva om.

Jag börjar tänka på att: Jag kan fan inte koncentrera mig. Tänk om jag har tidiga tecken på någon sorts demens? Men vadå demens? Klart jag inte har. Jag borde bara motionera mer. Det är bra för koncentrationen har jag hört. Varför är det så här? Vad var det jag tänkte på nyss? Gud vad kul det var igår när vi diskuterade det där med hönan och ägget. Fast det kanske bara var jag som tyckte att det var kul. Tänker alla så här? Men seriöst, nu ska jag koncentrera mig. Åh, nu kikar solen fram! Var hälsad sol! Soldyrkarreligioner. Alltså jag vet inte vad jag tycker om Gud egentligen. Finns Gud? Haha, det ska jag fråga Agnes nu. Nej, stör inte Agnes nu. Varför har jag fastnat på Septembers låt egentligen? Jag blir mycket illa till mods av den. Är hon en månad eller är hon en mikrofon liksom?
Men Gud, (haha Gud) jag borde börjar skriva för länge sedan. Nu kommer jag inte hinna kulturreportage i eftermiddag. Men shit. Jag skulle egentligen ha städat nu. Var är min att-göra-lista? Åh, kolla jag hittade Te i min väska Agnes! Nej prata inte med henne. Impulskontroll. Ibland vill jag skrika allt jag tänker på. Nej men skärp dig nu. Jag skulle ju läsa. Kulturreportage. Nej, jag menar jag skulle ju skriva artikel nu. Kulturreportage i eftermiddag. Nu ska jag skriva. Men fan, jag har ju glömt det där bra jag ville skriva. Jag tycker inte om att tappa bort idéer. nu kom Magnus. Var har jag lagt pappret?

SKITSAMMA JAG GÅR UT OCH RÖKER.

En bra dag

2011-01-21T09:33:00.000-08:00

Imorse när jag vaknade var Aurora här och hon sa att hon sovit gott. Det gjorde mig glad.

Idag satt jag och Frida och läste kulturreportage och hade det mysigt. Förundrades över hur grymma alla är på att leverera en historia och förpacka den snyggt dessutom.

Sen har jag sålt min första artikel och bilder någonsin och fått den publicerad, och det var kul.

Sen har jag liksom sprungit på Magnus hela dagen och är sjukt kär.

Sen fick jag veta att jag ska få ett nytt rum där det är tyst. Fint. Stort och inte lika hospitalit som det är i huset "nykterheten". Nu kommer jag bo i en uppgång som heter "Författaren".

Line och Spåra var här. Och som alltid känns det som att träffa min familj och jag var liksom korsstolt. Dels för att hon och spåra är mina sjukt coola bästisar och sen så är magnus och aurora också mina sjukt coola bästisar. Jag blev alldeles till mig.

Sen skulle jag tvätta, göra mig i ordning, diska, leta efter några andra interners (boende på folkhögskola. min anm.) post som jag tjollrat bort och tillslut fick jag en sån där hjärninfarkt igen. Stressbryt.
Sen grät jag och sen kom Magnus och allt blev bra.

Nu ska jag till stan.

Ni vet när man är så där glad och tacksam att det är läskigt? För det känns som att snart skiter sig alltihopa. Ska försöka släppa den tanken.

Nog med detta.

Jo. PS: skickade sms till Tina och det var sjukt äckligt, och hon fick det när hon och alla andra behandlingspedagoger pratade om mord och död. Vad det stod i smset?
Ni vet när man säger något som är så äckligt att man äcklar sig själv?

Jag kallade i alla fall livmodertappen för "livets port" för det läste jag i "ett barn blir till" eller något sådant.

Jag ska inte skriva blogg när jag är trasig i mina associationskedjor.

Hejdå

älskad och omtyckt av alla

2011-01-16T06:20:00.000-08:00

Tänker att jag vill bli älskad och omtyckt av alla. Men det går inte och då blir jag rädd och ännu mer rädd att det ska synas utanpå. Jag tror nog att det gör det också.

Jag önskar att jag hade pengar så jag bara kunde skriva böcker. Då skulle ingen kunna säga något om mina "jag" i texterna. Och de skulle inte kunna stryka under mina teatraliska adjektiv med röd penna. Eller jo. Men inte på samma sätt.

Jag älskar den här utbildningen. Men jag antar att det är i min natur att alltid längta någonannanstans. Någon annan stans. Vet inte hur man skriver.

Tänker att jag är så himla rädd för gruppkonstellationer att jag hellre är lite på sidan av. Men det är inge kul. Och då gör det ont.

Jag önskar mig mer självdistans i födelsedagspresent. Och lite av det där med att "livet inte är på blodigt allvar".

Idag har jag ritat istället för att plugga

2011-01-14T05:07:00.000-08:00

Säg att ni vet vad jag menar för annars blir jag knäpp

2010-12-26T14:12:00.000-08:00

Ni vet det där hålet inuti som alltid måste fyllas med något?
Det där dopaminhålet som kommer att finnas i mig så länge jag lever.

Ni vet när man längtat efter att vara själv men så fort man är ensam så kommer sorgen?
Och jag vet inte ens vad som ska behöva sörjas. Men det verkar som att sorgen kommer följa mig så länge jag lever.

Ni vet när man för en gångs skull lyckas stanna upp och bara titta på himlen, molnen, fåglarna och träden? Och det gör bara ont inuti.

Ni vet när man borde känna tacksamhet men vemodet tar över totalt?
Det där vemodet som följer mig så länge jag lever.

Känner du igen den där känslan av att vara någonstans där alla känner gemenskap och trygghet men du känner bara skam och rastlöshet?
Den där förbannade rastlösheten som kommer följa mig så länge jag lever.

Säg att ni vet vad jag menar för annars blir jag knäpp.

Eller så har jag bara inte kommit ur puberteten än.

2010-12-22T06:53:00.001-08:00

En termin

2010-12-21T02:53:00.000-08:00

Först undrade jag var jag hamnat. Tollare Folkhögskolas internatboende såg, invändigt, ut som ett hospital - ett psykboende med sina vita vävtapeter.
Sen märkte jag att jag bara älskade det mer och mer. Speciellt de stunder vi haft i köket, de stunder då Tina och Sandra kastade grädde på Herman. De stunder då jag och Aurora och Magnus skrikit och skrattat i köket. De stunder då vi suttit i hospitalmöten och de stora frågorna har varit "VEM VARE SOM INTE DISKA?!" och "VART ÄR DEN LILLA KASTRULLEN?"

Promenader med Aurora och Magnus.
Timmar av samtal med Aurora och Magnus.
Tacksamhet över att de finns de där två.
Magnus och Aurora.

Sen kom jag på att jag börjat skratta igen. Det har jag lärt mig den här terminen. Att släppa taget och bryta ut i ett riktigt asgarv.

Och jag har skrivit reportage. Reportage. Reportage. Jag kom på att jag nog aldrig har haft så här kul på en utbildning förut. Och än fast min klass inte tror på det där befriande ordet "rast" så tycker jag så mycket om dem.
Jag lär mig att fota. Jag redigerar för att jag tycker att det är roligt. Jag har praktik på radio nästa år. Jag har sålt in en artikel. Jag har arbetat med Niko kring nobelfesten. Arbetat med Agnes (jag har en kompis som är skitcool) och med Attention.
Sils + har bara varit en buss-tåg-resa bort. Kakan också. Och den där härliga familjen i stan.
Och min bästis Ninni

Ni lär mig att jag får vara ledsen. Och klyschigt nog att "få vara den jag är". Men framförallt lär ni mig tillit. Och hur man gör för att skratta igen.

Sen kom Aurora och Magnus

2010-12-10T04:36:00.000-08:00

Djurgårdsfärjan var min favorit igår. Räknade ut att jag åkte buss-tunnelbana-tvärbana-tvärbana-tunnelbana-djurgårdsfärjan-taxi-x2000tåg-taxi-tåg-buss igår.
Jag hade sovit några få timmar natten innan och det där med hjärtat som längtar någon annan stans. Sen åkte jag en massa rulltrappor också. Efter att ha arbetat (med underbara människor) i tio timmar gick jag mot tunnelbanan vid Sergelstorg.

Mellan juleljus som reflekterades i skyltfönster satt hukade människor med lappar och lådor "skänk ett bidrag. Jag är hemlös."
Tänkte att jag tyckte att det lät så korthugget, tänkte att jag bara ville hem. Tänkte på absurditeten att yra omkring och fråga folk när nobelfesten börjar i konstrast till detta. Kändes som att jag faktiskt inte bryr mig ett jävlaskitpiss om små teknikaliteter när jag ser sådant.

Sen stod jag i rulltrappan på väg ned till tunnelbanespärrarna. Mellan människorna framför skymtade jag en man som låg med fötterna mot rulltrappans slut. En mörkhyad man vars hud vitnat. De drog i honom. Han var nog död. Alla såg chockade ut och kvinnan på alarmcentralen undrade varför jag egentligen ringde.
"Finns det ingen som arbetar där?"

Jo, tillslut kom det vakter och verkade inte hitta någon puls.
Alla människor samlades som en julkrans runt honom.
Jag gick. Hade puls på tunnelbanan till Slussen. Kändes som att jag hade en köttbulle i halsen, luktade gammcigarett om mina kläder.

Sen kom Aurora och Magnus och jag är helt säker på att mammas mammahjärta bultar för dem nu.

Sen försov jag mig idag.

2010-12-06T08:23:00.000-08:00

2010-12-01T03:22:00.000-08:00

Det farligaste som finns

2010-11-26T08:52:00.000-08:00

Selma vilade huvudet tungt mot skumgummimadrassen. Runt omkring henne dansade dammkorn i luften. Solen silades genom persiennerna och skapade ränder på de gulnade tapeterna. Selmas hår låg slappt och fett mot ett solkigt örngott.
Här låg krossade chips som fläckvis skapade transparenta områden på bomullslakanen.
Ihopknycklade colaburkar och intorkat kaffespill på golvet.

Vårat liv började likna ett ras, en ruin. Vår vänskap var en stilla suck, en melankolisk utandning.
Skuldkänslor gnagde i mig när jag tänkte på det. Men jag kunde inte låta bli att tycka att det var skönt att hennes ticks och impulsiva stönanden hade upphört.
Jag förstod att det inte skulle vara mycket kvar av hennes liv i slutändan. Min trettonåriga hjärna förstod faktiskt sådana saker.

I skolan hade fröken sagt att THC var "det farligaste som finns." Selma tittade slött ut genom fönstret. Bakom hennes äckliga lugg hängde hennes ögonlock på halvstång. Selma skrattade inte ens med resten av klassen när fröken sa:

- THC lagras i hjärnans fettvävnader. Hasch är extremt farligt, man kan få psykoser! Det var faktiskt en man som efter flera års haschmissbruk trodde att han var en apelsin. Och ja, nu sitter han väl på en psykavdelning någonstans och är rädd för att bli skalad.

Kristian svarade med att hoppa upp från sin plats och springa omkring med armarna flaxandes medan han skrek "Skala mig inte! Snälla skala mig inte!"
Hela klassen var syrebristsömniga. Våra trettonåriga hjärnor var trötta efter en timmes föreläsning.
Vi kiknade i bänkarna, blev högröda i ansiktet. Fröken insåg sitt misstag och avbröt lektionen.

En vecka senare hade sju stycken från klass 6B på Bergaskolan provat att röka hasch, trots att ingen av dem ens druckit alkohol eller rökt cigaretter förut.
Och nästa måndag tisslades och tasslades det i korridorerna om att hasch inte var så farligt som fröken sa. Ingen hade blivit rädd för att bli skalad.

Selma var inte med i någon av diskussionerna på rasterna. Och på lektionerna satt hon nedrökt och tittade ut genom fönstret.

På kvartssamtalet sa fröken till Selmas mamma att "Selma är så lugn och stilla, hon har verkligen gjort framsteg."

2010-11-26T01:20:00.000-08:00

ordspyor mot någon särskild

2010-11-24T14:15:00.000-08:00

Efter skolan slutat stod vi i tidningshallen i stadsbibliotekets foajé. Där fanns datorer som man fick låna och ifall man stod tillräckligt nära den som var före i kön till datorn,och stampade rastlöst, så gick det ganska fort innan det var ens tur.

I den lilla staden där vi växte upp fanns en tokig gubbe. Hans hår var som en askkopp till färgen och han stönade ut tirader av ord som ingen förstod.
Just idag var han stadsbibliotekets foajé. Kanske för att hämta tidningar för att utöka den samling han alltid bar med sig.
Han som egentligen aldrig riktade sina ordspyor mot någon särskild, gjorde av någon anledning det denna dag.
- Det kommer att gå illa för dig.
Hans vattniga ögonlober rullade omkring i hans skalle och riktades slutligen mot dig, mot din späda tonårskropp.

2010-11-18T08:26:00.000-08:00

Nu tänker jag att jag för en gångs skull ska skriva något positivt. Inget deppdravel. Livet verkligen är helt fantastiskt. Skolan känns rolig igen, jag kan sova och äta igen, det finns underbara människor här.

Men så när jag sitter på lektion är det som att tankar på dig tar över. Under korta stunder i alla fall.

Det känns så konstigt när någon nästan dör. När du, som är så nära mig, säger i förbifarten att "jag fick ligga i respirator..." som om det var vad som helst vi pratade om.

Jag är glad att du lever. Hoppas att du någon gång kan leva och inte bara överleva.

Det här kortet har Agnes Stuber tagit och jag älskar det

2010-11-17T08:10:00.000-08:00

2010-11-13T11:09:00.000-08:00

Ni är kärlek

2010-11-11T10:17:00.000-08:00

2010-10-24T04:28:00.000-07:00

Ja, jag har nog en tagg i hjärtat. Eller en sådan där uppsnurrad tråd. Jag vill inte göra det jag borde göra.
Igår såg jag och min ghettovän en film om ett gäng tonnisar och grejen var att man skulle gissa vem som tog livet av sig i slutet. Det var bara det att det var svårt att gissa för det verkade som att alla ville dö. Läs: ofrivillig graviditet, våldtäkt, incest, mobbning, inkontinens, ätstörningar och killar som skrek "jävla bög!"

Sedan grät jag i en timme för jag kom på att jag var tillsammans med en kille en gång och sedan dog han en gång och jag var jätte dum mot honom flera gånger och egentligen så var han nog ganska ledsen, liten och rädd.
Sedan tyckte jag att jag var fånig för är det dags att sörja nu två år senare? Jag har knappt brytt mig innan. Sedan tyckte jag att jag var en sådan där jobbig människa som gråter mitt i natten på grund av en tonnisfilm.
Men på sista tiden har jag bara varit ledsen för det. Alltså inte för att det finns destruktiva tonnisar, för det där andra.

Men ja. När jag och min ghettovän vaknade dansade vi till Janis Joplin i köket tills hennes ghettohund höll på att förgås av busighet.

Egentligen är jag väldigt tacksam över livet och att jag får leva. Men jag är bara så trött hela tiden.

Ett rum i skogen

2010-10-23T04:42:00.000-07:00

Det finns ett rum i skogen som har väggar av träd. Här finns ingen insyn, ingen möjlighet att titta ut. Här är allt omslutet av höst och rummet har ett tak av himmel. Marken är av gräs och mossa och löven krusar sig mot backen. De torkar. De skrumpnar sakta ihop.

Det är nästintill tyst mellan episoder av vindar som dånar och ruskar träden tills löven skakar i applåder. Luften kyler brutalt men har hittills skonat oktobermarken från tjälen.

Vissa löv lever kvar i grönskans sista hopp, men snart skall även de ådras i rött och deras mönster skall intensifieras tills de blir smulor och kompost. Och nu snöar höstsnö. Synfältet dimmas av löv som faller, falnar, dör. De danar ned och virvlar och far medan kylan tränger sig in och mörbultar varenda del av naturens kropp.

Och myrorna tycks ha gömt sig nu och getingarna har gett upp, men ännu kan liv förnimmas i varenda kvist och strå. Allt vilar här men ändå rusar det längs trädstammar vars bark är ärrad, räfflad och ligger i omlott. Och trädkronor silar ljus från ett himlatak och grenar längtar upp och molnen flyr över en ändlös kupol. I periferin hörs motorljud som vibrerar monotont men döljs och kamoufleras snabbt av suset i lövverket ovanför.

Här finns inga skyltar, här finns inget av stadens kommersiella lockelser och rop. Här finns ingen klagan, här finns inga löften om ett bättre liv. Här finns bara liv och död och allt där emellan och jordiga dofter.
Längs gräsgolvet löper en stig prydd med tusentals gula barr i brokig mosaik. Här har människofötter trampat och packat marken, här har homo sapiensfötter pissat revir.

På stenblock täckta av mossa huserar ormbunkar och bredvid dem står en björk på ett stenblock. Björkens rötter har sökt sig ovanför jord och under dem bildas en grotta i skugga, likt något från en gammal sagoskog.

Över stigen böjer sig trädgrenar ödmjukt och bildar en ingång, rundad där överst av döende lövverk och köldknäppta grenar. Gräsgolvet sluttar och grästuvor ligger nedslagna mot marken medan kvistar som brutits itu av vinden skapar diagonala konturer mot allt det mossgröna och gula.

Eftermiddagssolen avslutar trött sin dagliga bana över himlen och kastar gäspande sina sista strålar över rummet i skogen och när jag går därifrån tänker jag att varje steg jag tar här, det skall jag ta med vördnad.

2010-10-16T01:12:00.000-07:00

Måste bara säga att jag är ytterst tacksam denna morgon. Vaknade efter en mardröm (=drömde att jag rökte hasch=usch).
När jag vaknade sken solen in i den vackra slottslägenhet där jag befinner mig och bredvid mig låg en skitsöt hund som heter Spåra. Sedan käkade jag choklad och kände andlighet och tacksamhet över att inte vakna på hospitalet - dvs internatet.

2010-10-15T06:29:00.000-07:00

Kära jultomten!
Jag önskar mig en ny hjärna i julklapp och lite koncentrationsförmåga. Kan du vara så snäll att fixa det och slå in det i ett paket? Jag vet att jag inte varit guds bästa barn... Men ändå

till min bästis

2010-10-08T11:42:00.000-07:00

Jag vill ta din hand och ta med dig hem.
Då ska jag berätta om allt fint jag vet,
och om allt som har själ och andlighet.

Och då skulle du bli varm inuti igen,
då skulle du få en chans att hitta hem.
Och då skulle vi färglägga livet
och det skulle räcka för evigt, för alltid.
Och jag lovar att jag skulle stå bakom dig
i varenda kamp och strid.

Men hopp vinner inte över verklighet.
Och nu sitter jag här själv och tänker att
lämna dig ute i kylan är det värsta jag vet.

Och det finns ingen tröst i hela världen
som tröstar mig nu.

2010-10-06T13:14:00.001-07:00

Här finns inga skyltar, här finns inget av stadens kommersiella lockelser och rop. Här finns ingen klagan, här finns inga löften om ett bättre liv. Här finns bara liv och död och allt där emellan och jordiga dofter.
Längs gräsgolvet löper en stig prydd med tusentals gula barr i brokig mosaik. Här har människofötter trampat och packat marken, här har homo sapiensfötter pissat revir.

2010-10-03T12:40:00.000-07:00

Jag tycker att det är jobbigt att vara här och jag är ledsen ganska ofta. Men helt fantastiskt är att jag skrattar igen och det var länge sedan jag skrattade på det här sättet. Det är ett sådant skratt som spritter i hela kroppen, ett skratt som liksom skrattar av sig självt. Det är inte ett sådant där skratt som tystnar innan det ens rullat över kanten på läpparna.

Och så somnade jag mitt på dagen också för någon vecka sedan. Det var över ett år sedan jag hade ro nog i kroppen att göra det.

Och nu är jag hungrig hela tiden.

Och jag kan bli rörd.

Och oj, vad tacksam jag är.

Aurora

2010-09-27T10:17:00.000-07:00

Jag hoppas du finner en plats där du kan vara liten.
Där du inte behöver lyssna för att
bli hörd
Där du inte behöver se för att
bli sedd
Jag hoppas du finner en plats där du
blir tröstad,
innan du hunnit bli rädd.

2010-09-08T11:08:00.001-07:00

Jag tänker att jag trivs. Jag tänker att jag tycker om sjön här ute, om gräsmattorna med träd vars lövverk ser ut som slokande svampar. Jag trivs med att umgås med de som bor i rummen intill och egentligen stillar mitt vita och kala rum mitt sinne.

Jag blir så exalterad ibland när vi pratar om ord och meningar, skriver, läser och kommenterar i timmar, att jag måste lägga band på mig.

Men det känns tomt. Jag tror jag har för mycket tid att tänka efter.
Jag tror att jag längtar hem ibland. Ganska ofta faktiskt.
Men jag tröstar mig med att det är normalt. Vilken känslolös och kallsinnig själ skulle inte längta efter er?

Ibland saknar jag mina rutiner men jag inser också att det var riktigt länge sedan jag sov så här gott och åt så här mycket god mat.

Varför känns det alltid sorgset när det blir tyst och stilla?

2010-08-30T09:08:00.000-07:00

Okej. Här kommer riktigt GNÄLL:

På en ny skola där alla är jätte snälla. Gröna träd, strand, kullar, gulligull.

Jag har blvit sjuk och knaprar ipren, orkar inte ta ett steg utanför dörren just nu. Har inte hunnit handla mat, sjabblade just bort min chans till studiemedel denna vecka. Kontentan är: kan snart inte ringa, kan snart inte åka buss, kan inte köpa mat. Och så försöker jag vara tacksam för hela denna första skoldag men jag har för ont i halsen.

Just nu längtar jag bara hem.

Jag är övertygad om att tacksamheten infinner sig i mitt sinne igen. Över att vara här. Över livet. Över allt.

kärlek till en tjej här som lånade ut ett täcke till mig.
Kärlek till alla!

Stackars mig.

20 minuter senare: Nu har tacksamheten och lugnet kommit tillbaka till mig. Känslan av "nu är slutet nära. det är kört" har avtagit. Pinsamt att alltid blir räddad, värdefullt att kunna be om hjälp.

Jag saknar Umeå. Saknar att gå till busshållplatsen, saknar att handla på Ica, saknar att äta müsli och mjölk i mammas röda soffa.

Nu ska jag ta mig i kragen och vila.

2010-08-25T13:24:00.001-07:00

Idag föll det en man ner i asfalten och låg där och var alldeles vit och stilla. Och vattenpölarna omkring honom. Och de som bara gick förbi. Och de som bara hjälpte till. Jag blev rädd, åt på min äckliga sevenelevenmacka och frågade om allt var okej.
Jag hoppas att det gick bra.
Antagligen inte.

Har tappat bort min tillit.

Sen åkte jag tunnelbana med Sunnali.

Dagarna går men jag känner mig bara ännu mer vilsen.

Tur att jag inte har tappat bort mitt hopp.

2010-08-19T21:50:00.001-07:00

Tidig morgon. Vad länge sedan. Det är kallt ute trots att solen lyser på de svarta plåttaken här utanför. Jag har jobbat kväll i sommar och det känns som att jag har haft en konstig dygnsrytm hela den här sommaren. Känns som att jag har glömt att jag är en morgonmänniska, att det är den tidiga morgonen då allt inte riktigt vaknat ännu, som är min vila.

Det känns som höst ute, men ännu är träden gröna. När jag stod ute på balkongen och tittade ut över innergården och lyssnade på stadens ljud så längtade jag hem. Ganska mycket. Jag längtar till hösten också.

Men idag ska jag träffa Lisen. Hon ska flytta till London igen och det känns kasst, trots att vi inte ens bor i samma stad längre. Och Emil.

Jag var på en date för nån dag sedan.

Datemänniskan: Ja, det är klart att jag vill att någon ska vara där när jag kommer hem. Istället för en tom lägenhet.

Jag: Men du har ju kiiiissen. (på bäbisspråk)

Datemänniskan: Va?

Jag: Kiiiissen. Katten.

Datemänniskan: Min katt är död.

Innan datemänniskan ätit upp pizzan frågade jag om vi kunde gå. Han tyckte att vi kunde vänta fem minuter. Jag väntade i tio och rastlösheten rev i mig som knivar.

Älskade morgon. Det känns som att jag lever.

2010-08-16T09:27:00.000-07:00

Tänk att du lever kvar i mina minnen.
Tänk att jag såg en man idag som var så lik dig.
Tänk att jag fortfarande tänker på dig.

Tro att du är ihågkommen.
Tro mig när jag säger att jag ler när jag tänker på dig.
Tro att jag minns.

Vet att jag undrar hur du har det.
Vet att jag försöker be när jag tänker på dig.
Och vad jag hoppas att du vet att jag aldrig kommer glömma dig.

övar in nya danssteg

2010-08-15T14:22:00.000-07:00

2010-08-13T05:39:00.000-07:00

2010-08-11T10:59:00.000-07:00

Jag vet inte varför men det är som att denna dag föll platt till marken och jag har knappt tagit mig utanför dörren. Jag gick ut med hunden och när jag kom in igen så kändes det så ofattbart tryggt men så oförklarligt tomt.
Nu på kvällen kände jag en enorm hemlängtan och en irriterande känsla av att inte vara tillfredsställd.
Missnöje.
Vilse.

Stockholm är så stort.

2010-08-11T03:58:00.000-07:00

2010-08-08T03:23:00.000-07:00

Jag längtar hem till mig själv.
Jag vill vara med i matchen.
Jag tänker inte längre skämmas,
för att jag är jag.
Jag vill göra något mer av mitt liv.
Jag vill hellre dö levande än att leva som en död.
Jag vill ge mig själv det bästa jag har att ge mig.
Jag ska bo i hela mig.
Jag vill kunna stå upprätt och se rakt fram.
Jag vill äntligen bli fri.
Jag vill andas djupt och tänka stort.
Jag vill bli älskad och jag vill älska.

(från boken skamfilad av Göran Larsson)

Alltså jag läste det för några dagar sen och redan är denna text hur viktig som helst för mig. Även om den är lite corny så säger den allt, den berättar hur det känns att vilja bli fri från skammen.
Och det vill jag också och jag är på väg.

Nu sitter jag på Kungsholmen och fattar inte riktigt vad som hände. Allt gick så fort och nu bor jag plötsligt i Stockholm. Men jag känner mig lycklig trots att staden låter som ett monster och trots att jag för det mesta vandrar omkring bland törnen av betong.

2010-01-08T05:26:00.000-08:00

Det var varmt därinne. Jag kände... Vad heter det nu, det heter... Ja har det liksom nästan... Jo. Andlighet. Det högst personliga, det lugna, skimrande. Det som vi delar, det som jag vill dela med mig av, det som jag delar med andra.

På morgonen med utsikt över stadens törnekrona av betonghus, så tänker jag ofta på honom. Hur jag vill ge en bit av det som känns vackert i mig. Det vill jag att han också ska få.

Dig orkar jag aldrig tänka på. Nu när jag gick från tåget med ett hjärta tungt av sorg och lätt av hopp så tänkte jag att jag har det bra men också att så länge det känns som att du lider i ensamhet så känns det som att jag har en trasig sko på min fot. En trasig relation känns som att ha en trasig sko. Och jag liksom visar min andra sko hela tiden, den som är hel och ren. Men när jag kommer hem och tar av mig ytterkläderna så ligger den där. Den trasiga skon, den är blöt av sorgetårar och tårar av saknad. Den luktar ruttet eftersom den aldrig får torka.
Att sakna min bästa vän är som att ha ett litet hål inuti, att vara maktlös och inte veta hur jag ska hjälpa.

Ikväll ska jag åka hem. Det känns fint. Det känns fint att vara här och fint att åka hem.
Jag har saknat hemma. Och tänk, jag har hittat ett hem här också.
Kanske är hemma den där platsen inuti. "Jag längtar hem till mig själv", var det någon som sa.

Tack världens finaste familj, världens finaste Stockholm och världens finaste Nyårsfest i Borlänge.

2010-01-04T06:04:00.000-08:00

Och sedan ville jag aldrig mer åka hem. Och jag vet att platsen inte spelar någon roll, det är hur det ser ut inuti som räknas. Perception, verklighet. Vem vet?

Jag tittar på er och försöker läsa era ansiktsuttryck istället och lyssnar på ljuden som blir till ord.
Lycka är en flyktig sak. Rutiner är en viktig sak.

2010-01-03T11:06:00.000-08:00

Tåget åker förbi. Ett annat tar vid. Rälsen skriker. Vinden slår mot ansiktet och en hårslinga fastnar i läppen. Överallt stora affischer i skrikiga färger. Budskap, frågor, löften om att ett bättre liv är precis inom räckhåll. Reklam = "Köp mig! Ha mig! Äg mig! Knulla mig!"
Människoröster blandas ihop till ett kompakt sorl av bas och diskant, utrop och skratt. Över mitt huvud talar högtalare om för mig vart det är jag ska. Och bokstäverna fortsätter att rulla på den svarta digitala tavlan, i evighet. Tills någon sätter stopp. Jag vill stänga ljuden ute. Hålla för öronen. Jag önskar att mina öron hade lock som fälldes igen när jag ville det. Jag vill skrika.
Istället tittar jag ned och spänner käkarna så hårt jag kan. Jag kliver på tåget, sätter mig på en smutsblå sits och önskar att jag var ingenstans i ett ingenting.

Usch. Nu vill jag åka hem.
"Att vara snäll mot mig själv" som nyårslöfte var svårare än jag trodde och jag vill krypa ihop i min lilla etta i ett fruset Norrland och inte gå ut därifrån för än jag känner mig som en vuxen människa.

Nyårsafton var den bästa nyårsafton jag någonsin haft.
Min familj & Min familj är det mest värdefulla i denna värld.

High Hopes

2009-12-28T03:13:00.000-08:00

Jag vet att jag är helt fixerad vid himlen. Men jag tycker om att fantisera om den. De säger ju att hjärnan inte kan skilja på fantasi och verklighet. Jag tänker att det kanske är så, för ibland är det nästan som att jag är där. Kanske finns det egentligen ingen gräns mellan dessa två som vi ser som motsatser.
Jag tänker att de måste spela Pink Floyd - High Hopes i himlen.

"The grass was greener, the light was brighter.

"High Hopes" igen. Jag tittar ut genom bilrutan. Glaset är täckt av ett tunt lager kondens och på utsidan har iskristaller i olika former etsat sig fast. Jag tycker att de är vackra.
Soluppgången färgar fönstret rödgult och runt omkring mig sträcker långa fält ut sig för att genast bli avbytta av klippiga kullar och ståtliga granar som blir som svarta silhuetter mot en tidig morgonhimmel.
Och allt känns okej.
Och jag tänker att oavsett hur livet ser ut så har jag alltid något att vara tacksam för. Älskade Olof! Jag är så glad att vi snart ska ses.

***

Idag sitter jag här vid Siselas gamla träbord och undrar varför Siselas tangentbord är så svårt att skriva på. Man måste liksom banka ned vissa tangenter. Speciellt "N". Jag tänker att hon säkert tappat kaksmulor som gömt sig där under.

Jag undrar vilken person jag ska vara för att vara "socialt kompetent". Jag undrar vad med mig som är fel. Jag undrar varför jag blir så ledsen när du säger så. Jag kanske är som en klumpig elefant bland överklassdamer. Så känns det i alla fall.

2009-12-25T09:19:00.003-08:00

Jag tänkte att om en liten regndroppe letade sig in hit så skulle jag dricka den.

2009-12-21T08:45:00.001-08:00

http://www.youtube.com/watch?v=aMNZdU-1a1o

Snöflingor kap 39

2009-12-17T01:28:00.000-08:00

På det som skulle varit din trettioårsdag, föll den första snön. Små vita flingor singlade ned och upplöstes av den lilla värme som fanns kvar i marken. Tyst. De såg så tysta ut och de föll så sakta. Som om varje snöflinga var tystnaden personifierad. En tystnad instängd i en värld av frostigt glitter.
Vemodigt såg jag ut genom fönstret på en värld som var i sin konstanta förändring. Var det så här det alltid skulle kännas? Skulle du aldrig få se ett löv flyga för vinden eller en flinga av snö falla tyst mot marken?
I varje gnistra fanns du. I varje liten cell och obefintligt fiber hade en sorg över dig satt sig fast. Som ett tungt täcke över hela världen svävade känslan över att något var fel. Något som inte gick att få grepp om eller förstå.
Den dagen hade varit din ifall du fortfarande funnits kvar.
Fast... Du fanns.
Jag såg dig i varje snöflinga.

Jag kan ju alltid kopiera något rakt ur min bok ifall inspirationen är frånvarande :)

Läste den för ett tag sen och jag känner alltid motstånd ifall någon vill läsa den eftersom jag tyckt att den är så dålig.
Men nu tyckte jag inte det. Jag fattar bara inte hur jag orkade skriva den. Snacka om deprimerande.

Ha en bra dag.

2009-12-12T01:43:00.000-08:00

Molnen spricker upp och bakom visar sig blå himmel. Solen lyser igen.

Jag tänker att det inte är så farligt att leva ändå. Att jag känner mig välsignad. Jag tänker att jag tycker om att klaga på att jag aldrig lyckas diska klart, att tvätten aldrig blir tvättad.

Idag ska jag på julbord. Idag ska jag tvätta och städa. I min lägenhet.

TJOHOOOO :)

ect etc...

2009-12-11T14:03:00.000-08:00

Alltså vad konstigt att 45.000 människor i Sverige får ECT-behandling, varje år. Och man vet liksom inte om det och det finns egentligen ingen särskild lagstiftning om det. Jag blir ledsen när jag ser det. Tänk att förlora stora delar av sitt liv, sina minnen. Vad är människan utan sina minnen?
Och sedan tänker jag på ett av mina då jag var 15 år och blev tillfrågad ifall jag var intresserad av att prova ECT-behandling eftersom inget annat verkade fungera, eftersom jag aldrig mådde bättre.
Men alltså tänk om jag hade sagt ja? Tänk om min mamma inte råkat vara en bra mamma och sagt ja?

Hur kan man överhuvudtaget föreslå en så drastisk behandlingsmetod för en 15-åring utan att ens ställt en diagnos?
Kan man verkligen göra så med så pass unga människor? Har hjärnan ens växt klart då?
Jag mådde ju bara dåligt.

Jag hade helt glömt bort det här. Tycker att det är otäckt. Och sedan skäms jag lite. Men vad fan ska jag skämmas för? Dagens psykvård är ju för fan pinsam. Känns som jag aldrig kommer att sluta vara arg för det.

Och sedan tänker jag på att jag vill skriva om glada saker men jag är inte på det humöret när det är så här mörkt. Jag tycker om att sitta inne (lagomt mycket) och orka vara upprörd över världen och hur det ser ut. Det är ganska nytt för mig just nu.
Känns så härligt att vara brydd igen.

Usch vilka mörka tider i äckligt vita rum som alltid gör sig extra påminnt under hösten.

En cynisk dag

2009-12-10T13:19:00.000-08:00

Ett två mil långt isberg skådas utanför Australiens kust.
Och miljöaktivister och demonstranter grips av polis. Konsumtionen ökar, temperaturen ökar. Jag kan inte se hur vi på något annat sätt snart har grävt våran egen och andras grav.
Och så går det liksom så trögt. Det känns som att det inte händer någonting!
Säg vad jag ska göra så gör jag det!
Och sedan läser jag om att "bli klimatsmart" och sådana saker och det står att jag ska sluta köpa saker som jag inte behöver och inte ha teven på standby. Och jag liksom ryggar tillbaka och tänker "vadå måste jag kliva upp från sängen och slå av teven på knappen?" Knappast att jag orkar göra det.

Det krävs en naturkatastrof som faktiskt drabbar människan direkt. Det behövs en konsekvens som gör riktigt ont.
Men jag tycker bara att det är riktigt otäckt och det känns som att snön har lämnat Norrland för gott.

Sedan gick jag på biblioteket för att hitta hopp och en bok om liv efter döden. Men jag kom hem med "Descartes Misstag", som handlar om hur det liksom inte finns någon gräns mellan själ och kropp. Hur hjärnan, känslan och kroppen hänger ihop och påverkar varandra likamycket.

Jahaja.. Nej juste ja såattsåere. Varför skulle medvetandet överleva döden om medvetandet innebär hjärnan?

Och sen har jag liksom en perfekt formel hur man skapar sömnlösa nätter. Tänk "vad är oändlighet?" och få en fribiljett till psyket.

I himlen

2009-12-08T02:12:00.000-08:00

Såhär ser det ut: Jag går över bomullsmoln som är vita och mjuka under mina fötter. Lite rosa färg från solnedgången reflekteras. Nere på jorden regnar det men ovanför molnen lyser alltid solen.
Jag kan välja mark. Jag kan välja om det är gräs under mina fötter.

Ibland när jag är rädd för att ett svart ingenting ska infinna sig när jag lämnar jordelivet så tänker jag på min första bild av himlen.

Jag tänker på när mamma pratade om livet och döden. Att när man dör så får man träffa vänner och familj som gått bort före. Jag tänker på hur hon berättade hur morfars hjärta hade stannat. Att han var död en stund. Och vad han sa att han hade sett när han vaknade.
Jag visualiserar hur jag går upp för en grön kulle. Längst där uppe ser jag silhuetter av människor i motljus. Jag kan inte se deras ansikten men jag känner mig välkommen och jag känner mig trygg. Vid backens krön kommer de närmare och sträcker ut armarna för att ge mig en kram.
När mamma berättade vad han såg, så kände jag ingen som hade dött. Nu vet jag några jag gärna skulle vilja träffa igen. Nu tycker jag mig se några ansikten. Det känns fint.

Så hoppas jag att det ser ut. Och det tar liksom udden av min existentiella ångest och rädslan för döden och frågan "Vad är meningen med livet?" som liksom aldrig lämnar mig ifred.

Jag lever här och nu och jag är tacksam och jag har det bra. Och när det är dags, så återförenas jag med alla andra och de tar hand om mig och går med mig på rundtur i himlen.
Jag skulle gärna vilja ha en film med någon hjärteskärande musik som visar de bästa klippen ur mitt liv. I en poetisk vinkel. För om ego inte finns i himlen så vill jag liksom få en liten boost av självcentrering innan jag går vidare.

Spela gärna Trois Gymnnopedies No 1 i bakgrunden, tack.

Idag ska jag tänka på solen ovanför molnen.

ett år.

2009-12-07T01:06:00.000-08:00

Alltså jag skulle inte kalla det för självömkan. Jag skulle inte kalla det för besatthet. Jag skulle kalla det för sorg tror jag.

Det har gått ett år. Och fortfarande är det som att du är med mig, varje dag i mina tankar. Och då menar jag inte den du är nu. Jag menar den du var menad att vara, den person som jag tyckte mig se då, men som är dold bakom dimman nu.
Förut ville jag ringa dig så fort det blev jobbigt. Jag ville ha ditt stöd och det kändes som att det fortfarande var du och jag mot världen, du var den enda som egentligen förstod.
Nu är det inte så längre. Jag vill att du ska vara med när jag dricker kaffe och lyssnar på Gustavo Santaolalla. Jag vill att du ska få vara med och känna hur det känns när solen går ned utanför mitt fönster. När det är en kaskad av färg mellan grå höghus och jag lyssnar på Enya och dansar en flummig dans för att det liksom bara spritter i kroppen. Lyckan över att få leva och att finnas kvar och tacksamheten över en andra chans.

Jag kommer nog aldrig vilja att det var vi två igen. Men jag kommer nog aldrig vilja vara med någon annan heller.

Snö

2009-12-06T11:45:00.000-08:00

Idag mådde jag skunk igen så jag gick ut i skogen som ligger här intill. Slasket frös till is för en stund och från himlen började stora snöflingor yra ned. Jag stannade till en stund och tittade upp. Snöflingorna såg grå ut i kontrast till himlens vita molntäcke. Jag sträckte ut tungan och tog av mig vantarna och lät snön smälta till is i mina handflator. Och för en stund var det som att det var alldeles tyst och det var bara jag omsluten av jätte lika tallar och granar och snön liksom bäddade in alla ljud till en nivå som jag känner att jag kan förstå.
Jag fick lust att lägga mig på rygg och bara titta upp på himlen så som jag kunde göra hur länge som helst när jag var liten. Men mitt "vuxna förstånd" kom emellan och jag började titta mig omkring. Jag vill inte stå där som en idiot med tungan i luften. Tänk om någon ser liksom?

Idag tog jag mod till mig och frågade om sommarjobb och svaret var "ja" och jag blev så himla glad och tacksam.

Sedan drack jag glögg med vänner och det var som att oron i bröstet lade sig lite.

Fyra cigg, en cheesecake och några glas julmust så kände jag mig liksom hemma i min egen kropp igen.

Jag vill inte bli stor. Jag vill ha fördelarna med att vara stor men inte ansvaret och ensamheten som det känns som att det innebär.

Löftet

2009-12-05T00:57:00.000-08:00

Jag fick liksom en känsla och en bild av hur jag sitter på arbetsintervju och min arbetsgivare börjar tala om att han läst min blogg. Så jag klickade på deleteknappen. Det har varit ett genomgående tema i mitt liv. "Äh, nu skiter jag i det här." eller "Jag kan inte" eller "Jag vet inte" eller "Jag är ju helt värdelös."
JAG HAR FÅTT NOG AV ATT SLÅ PÅ MIG SJÄLV!

Så efter som jag vill att allt ska hända nu på en gång så avger jag mitt nyårslöfte här och nu.

Jag ska inte sluta äta godis. Jag ska inte sluta röka. Jag ska däremot, efter bästa förmåga sluta behandla mig själv som skit. Jag lovar att jag ska vara snäll mot mig själv.

Det är det bästa nyårslöfte jag kan komma på. För jag tror mig veta att det är så mycket som ingår i just det. Genom att vara snäll mot mig själv hittar jag en större vilja att hjälpa andra. Genom att tro att jag har en plats precis som alla andra och att jag har något att tillföra kan jag kanske våga säga det där som jag ville säga, jag kanske vågar sträcka ut handen till någon annan och faktiskt tro att jag kan vara till hjälp och vara ett stöd för en annan människa.
Jag kanske till och med slutar röka på köpet eftersom jag börjar värdesätta mina lungor. För är det inte så? Jag skulle aldrig tala till någon annan på det sättet som jag talar till mig själv på.

Tacksamhet och att hjälpa andra

Jag vet att det redan är sagt av andra. Motståndare till Jantelagen och Mia Törnbloms skara av fans. Och när jag skriver det känner jag liksom ett litet sting av den stora svarta skammen.
Men vet du vad? Det skiter jag i.