Det farligaste som finns

Selma vilade huvudet tungt mot skumgummimadrassen. Runt omkring henne dansade dammkorn i luften. Solen silades genom persiennerna och skapade ränder på de gulnade tapeterna. Selmas hår låg slappt och fett mot ett solkigt örngott.
Här låg krossade chips som fläckvis skapade transparenta områden på bomullslakanen.
Ihopknycklade colaburkar och intorkat kaffespill på golvet.

Vårat liv började likna ett ras, en ruin. Vår vänskap var en stilla suck, en melankolisk utandning.
Skuldkänslor gnagde i mig när jag tänkte på det. Men jag kunde inte låta bli att tycka att det var skönt att hennes ticks och impulsiva stönanden hade upphört.
Jag förstod att det inte skulle vara mycket kvar av hennes liv i slutändan. Min trettonåriga hjärna förstod faktiskt sådana saker.

I skolan hade fröken sagt att THC var "det farligaste som finns." Selma tittade slött ut genom fönstret. Bakom hennes äckliga lugg hängde hennes ögonlock på halvstång. Selma skrattade inte ens med resten av klassen när fröken sa:

- THC lagras i hjärnans fettvävnader. Hasch är extremt farligt, man kan få psykoser! Det var faktiskt en man som efter flera års haschmissbruk trodde att han var en apelsin. Och ja, nu sitter han väl på en psykavdelning någonstans och är rädd för att bli skalad.

Kristian svarade med att hoppa upp från sin plats och springa omkring med armarna flaxandes medan han skrek "Skala mig inte! Snälla skala mig inte!"
Hela klassen var syrebristsömniga. Våra trettonåriga hjärnor var trötta efter en timmes föreläsning.
Vi kiknade i bänkarna, blev högröda i ansiktet. Fröken insåg sitt misstag och avbröt lektionen.

En vecka senare hade sju stycken från klass 6B på Bergaskolan provat att röka hasch, trots att ingen av dem ens druckit alkohol eller rökt cigaretter förut.
Och nästa måndag tisslades och tasslades det i korridorerna om att hasch inte var så farligt som fröken sa. Ingen hade blivit rädd för att bli skalad.

Selma var inte med i någon av diskussionerna på rasterna. Och på lektionerna satt hon nedrökt och tittade ut genom fönstret.

På kvartssamtalet sa fröken till Selmas mamma att "Selma är så lugn och stilla, hon har verkligen gjort framsteg."

ordspyor mot någon särskild

Efter skolan slutat stod vi i tidningshallen i stadsbibliotekets foajé. Där fanns datorer som man fick låna och ifall man stod tillräckligt nära den som var före i kön till datorn,och stampade rastlöst, så gick det ganska fort innan det var ens tur.

I den lilla staden där vi växte upp fanns en tokig gubbe. Hans hår var som en askkopp till färgen och han stönade ut tirader av ord som ingen förstod.
Just idag var han stadsbibliotekets foajé. Kanske för att hämta tidningar för att utöka den samling han alltid bar med sig.
Han som egentligen aldrig riktade sina ordspyor mot någon särskild, gjorde av någon anledning det denna dag.
- Det kommer att gå illa för dig.
Hans vattniga ögonlober rullade omkring i hans skalle och riktades slutligen mot dig, mot din späda tonårskropp.

Nu tänker jag att jag för en gångs skull ska skriva något positivt. Inget deppdravel. Livet verkligen är helt fantastiskt. Skolan känns rolig igen, jag kan sova och äta igen, det finns underbara människor här.

Men så när jag sitter på lektion är det som att tankar på dig tar över. Under korta stunder i alla fall.

Det känns så konstigt när någon nästan dör. När du, som är så nära mig, säger i förbifarten att "jag fick ligga i respirator..." som om det var vad som helst vi pratade om.

Jag är glad att du lever. Hoppas att du någon gång kan leva och inte bara överleva.

Det här kortet har Agnes Stuber tagit och jag älskar det