Det var varmt därinne. Jag kände... Vad heter det nu, det heter... Ja har det liksom nästan... Jo. Andlighet. Det högst personliga, det lugna, skimrande. Det som vi delar, det som jag vill dela med mig av, det som jag delar med andra.

På morgonen med utsikt över stadens törnekrona av betonghus, så tänker jag ofta på honom. Hur jag vill ge en bit av det som känns vackert i mig. Det vill jag att han också ska få.

Dig orkar jag aldrig tänka på. Nu när jag gick från tåget med ett hjärta tungt av sorg och lätt av hopp så tänkte jag att jag har det bra men också att så länge det känns som att du lider i ensamhet så känns det som att jag har en trasig sko på min fot. En trasig relation känns som att ha en trasig sko. Och jag liksom visar min andra sko hela tiden, den som är hel och ren. Men när jag kommer hem och tar av mig ytterkläderna så ligger den där. Den trasiga skon, den är blöt av sorgetårar och tårar av saknad. Den luktar ruttet eftersom den aldrig får torka.
Att sakna min bästa vän är som att ha ett litet hål inuti, att vara maktlös och inte veta hur jag ska hjälpa.

Ikväll ska jag åka hem. Det känns fint. Det känns fint att vara här och fint att åka hem.
Jag har saknat hemma. Och tänk, jag har hittat ett hem här också.
Kanske är hemma den där platsen inuti. "Jag längtar hem till mig själv", var det någon som sa.

Tack världens finaste familj, världens finaste Stockholm och världens finaste Nyårsfest i Borlänge.