Tåget åker förbi. Ett annat tar vid. Rälsen skriker. Vinden slår mot ansiktet och en hårslinga fastnar i läppen. Överallt stora affischer i skrikiga färger. Budskap, frågor, löften om att ett bättre liv är precis inom räckhåll. Reklam = "Köp mig! Ha mig! Äg mig! Knulla mig!"
Människoröster blandas ihop till ett kompakt sorl av bas och diskant, utrop och skratt. Över mitt huvud talar högtalare om för mig vart det är jag ska. Och bokstäverna fortsätter att rulla på den svarta digitala tavlan, i evighet. Tills någon sätter stopp. Jag vill stänga ljuden ute. Hålla för öronen. Jag önskar att mina öron hade lock som fälldes igen när jag ville det. Jag vill skrika.
Istället tittar jag ned och spänner käkarna så hårt jag kan. Jag kliver på tåget, sätter mig på en smutsblå sits och önskar att jag var ingenstans i ett ingenting.

Usch. Nu vill jag åka hem.
"Att vara snäll mot mig själv" som nyårslöfte var svårare än jag trodde och jag vill krypa ihop i min lilla etta i ett fruset Norrland och inte gå ut därifrån för än jag känner mig som en vuxen människa.

Nyårsafton var den bästa nyårsafton jag någonsin haft.
Min familj & Min familj är det mest värdefulla i denna värld.