Idag mådde jag skunk igen så jag gick ut i skogen som ligger här intill. Slasket frös till is för en stund och från himlen började stora snöflingor yra ned. Jag stannade till en stund och tittade upp. Snöflingorna såg grå ut i kontrast till himlens vita molntäcke. Jag sträckte ut tungan och tog av mig vantarna och lät snön smälta till is i mina handflator. Och för en stund var det som att det var alldeles tyst och det var bara jag omsluten av jätte lika tallar och granar och snön liksom bäddade in alla ljud till en nivå som jag känner att jag kan förstå.
Jag fick lust att lägga mig på rygg och bara titta upp på himlen så som jag kunde göra hur länge som helst när jag var liten. Men mitt "vuxna förstånd" kom emellan och jag började titta mig omkring. Jag vill inte stå där som en idiot med tungan i luften. Tänk om någon ser liksom?
Idag tog jag mod till mig och frågade om sommarjobb och svaret var "ja" och jag blev så himla glad och tacksam.
Sedan drack jag glögg med vänner och det var som att oron i bröstet lade sig lite.
Fyra cigg, en cheesecake och några glas julmust så kände jag mig liksom hemma i min egen kropp igen.
Jag vill inte bli stor. Jag vill ha fördelarna med att vara stor men inte ansvaret och ensamheten som det känns som att det innebär.
