Det finns ett rum i skogen som har väggar av träd. Här finns ingen insyn, ingen möjlighet att titta ut. Här är allt omslutet av höst och rummet har ett tak av himmel. Marken är av gräs och mossa och löven krusar sig mot backen. De torkar. De skrumpnar sakta ihop.
Det är nästintill tyst mellan episoder av vindar som dånar och ruskar träden tills löven skakar i applåder. Luften kyler brutalt men har hittills skonat oktobermarken från tjälen.
Vissa löv lever kvar i grönskans sista hopp, men snart skall även de ådras i rött och deras mönster skall intensifieras tills de blir smulor och kompost. Och nu snöar höstsnö. Synfältet dimmas av löv som faller, falnar, dör. De danar ned och virvlar och far medan kylan tränger sig in och mörbultar varenda del av naturens kropp.
Och myrorna tycks ha gömt sig nu och getingarna har gett upp, men ännu kan liv förnimmas i varenda kvist och strå. Allt vilar här men ändå rusar det längs trädstammar vars bark är ärrad, räfflad och ligger i omlott. Och trädkronor silar ljus från ett himlatak och grenar längtar upp och molnen flyr över en ändlös kupol. I periferin hörs motorljud som vibrerar monotont men döljs och kamoufleras snabbt av suset i lövverket ovanför.
Här finns inga skyltar, här finns inget av stadens kommersiella lockelser och rop. Här finns ingen klagan, här finns inga löften om ett bättre liv. Här finns bara liv och död och allt där emellan och jordiga dofter.
Längs gräsgolvet löper en stig prydd med tusentals gula barr i brokig mosaik. Här har människofötter trampat och packat marken, här har homo sapiensfötter pissat revir.
På stenblock täckta av mossa huserar ormbunkar och bredvid dem står en björk på ett stenblock. Björkens rötter har sökt sig ovanför jord och under dem bildas en grotta i skugga, likt något från en gammal sagoskog.
Över stigen böjer sig trädgrenar ödmjukt och bildar en ingång, rundad där överst av döende lövverk och köldknäppta grenar. Gräsgolvet sluttar och grästuvor ligger nedslagna mot marken medan kvistar som brutits itu av vinden skapar diagonala konturer mot allt det mossgröna och gula.
Eftermiddagssolen avslutar trött sin dagliga bana över himlen och kastar gäspande sina sista strålar över rummet i skogen och när jag går därifrån tänker jag att varje steg jag tar här, det skall jag ta med vördnad.
