Okej. Här kommer riktigt GNÄLL:

På en ny skola där alla är jätte snälla. Gröna träd, strand, kullar, gulligull.

Jag har blvit sjuk och knaprar ipren, orkar inte ta ett steg utanför dörren just nu. Har inte hunnit handla mat, sjabblade just bort min chans till studiemedel denna vecka. Kontentan är: kan snart inte ringa, kan snart inte åka buss, kan inte köpa mat. Och så försöker jag vara tacksam för hela denna första skoldag men jag har för ont i halsen.

Just nu längtar jag bara hem.

Jag är övertygad om att tacksamheten infinner sig i mitt sinne igen. Över att vara här. Över livet. Över allt.

kärlek till en tjej här som lånade ut ett täcke till mig.
Kärlek till alla!

Stackars mig.

20 minuter senare: Nu har tacksamheten och lugnet kommit tillbaka till mig. Känslan av "nu är slutet nära. det är kört" har avtagit. Pinsamt att alltid blir räddad, värdefullt att kunna be om hjälp.

Jag saknar Umeå. Saknar att gå till busshållplatsen, saknar att handla på Ica, saknar att äta müsli och mjölk i mammas röda soffa.

Nu ska jag ta mig i kragen och vila.