Ett två mil långt isberg skådas utanför Australiens kust.
Och miljöaktivister och demonstranter grips av polis. Konsumtionen ökar, temperaturen ökar. Jag kan inte se hur vi på något annat sätt snart har grävt våran egen och andras grav.
Och så går det liksom så trögt. Det känns som att det inte händer någonting!
Säg vad jag ska göra så gör jag det!
Och sedan läser jag om att "bli klimatsmart" och sådana saker och det står att jag ska sluta köpa saker som jag inte behöver och inte ha teven på standby. Och jag liksom ryggar tillbaka och tänker "vadå måste jag kliva upp från sängen och slå av teven på knappen?" Knappast att jag orkar göra det.
Det krävs en naturkatastrof som faktiskt drabbar människan direkt. Det behövs en konsekvens som gör riktigt ont.
Men jag tycker bara att det är riktigt otäckt och det känns som att snön har lämnat Norrland för gott.
Sedan gick jag på biblioteket för att hitta hopp och en bok om liv efter döden. Men jag kom hem med "Descartes Misstag", som handlar om hur det liksom inte finns någon gräns mellan själ och kropp. Hur hjärnan, känslan och kroppen hänger ihop och påverkar varandra likamycket.
Jahaja.. Nej juste ja såattsåere. Varför skulle medvetandet överleva döden om medvetandet innebär hjärnan?
Och sen har jag liksom en perfekt formel hur man skapar sömnlösa nätter. Tänk "vad är oändlighet?" och få en fribiljett till psyket.
