Såhär ser det ut: Jag går över bomullsmoln som är vita och mjuka under mina fötter. Lite rosa färg från solnedgången reflekteras. Nere på jorden regnar det men ovanför molnen lyser alltid solen.
Jag kan välja mark. Jag kan välja om det är gräs under mina fötter.
Ibland när jag är rädd för att ett svart ingenting ska infinna sig när jag lämnar jordelivet så tänker jag på min första bild av himlen.
Jag tänker på när mamma pratade om livet och döden. Att när man dör så får man träffa vänner och familj som gått bort före. Jag tänker på hur hon berättade hur morfars hjärta hade stannat. Att han var död en stund. Och vad han sa att han hade sett när han vaknade.
Jag visualiserar hur jag går upp för en grön kulle. Längst där uppe ser jag silhuetter av människor i motljus. Jag kan inte se deras ansikten men jag känner mig välkommen och jag känner mig trygg. Vid backens krön kommer de närmare och sträcker ut armarna för att ge mig en kram.
När mamma berättade vad han såg, så kände jag ingen som hade dött. Nu vet jag några jag gärna skulle vilja träffa igen. Nu tycker jag mig se några ansikten. Det känns fint.
Så hoppas jag att det ser ut. Och det tar liksom udden av min existentiella ångest och rädslan för döden och frågan "Vad är meningen med livet?" som liksom aldrig lämnar mig ifred.
Jag lever här och nu och jag är tacksam och jag har det bra. Och när det är dags, så återförenas jag med alla andra och de tar hand om mig och går med mig på rundtur i himlen.
Jag skulle gärna vilja ha en film med någon hjärteskärande musik som visar de bästa klippen ur mitt liv. I en poetisk vinkel. För om ego inte finns i himlen så vill jag liksom få en liten boost av självcentrering innan jag går vidare.
Spela gärna Trois Gymnnopedies No 1 i bakgrunden, tack.
Idag ska jag tänka på solen ovanför molnen.
