Nu tänker jag att jag för en gångs skull ska skriva något positivt. Inget deppdravel. Livet verkligen är helt fantastiskt. Skolan känns rolig igen, jag kan sova och äta igen, det finns underbara människor här.

Men så när jag sitter på lektion är det som att tankar på dig tar över. Under korta stunder i alla fall.

Det känns så konstigt när någon nästan dör. När du, som är så nära mig, säger i förbifarten att "jag fick ligga i respirator..." som om det var vad som helst vi pratade om.

Jag är glad att du lever. Hoppas att du någon gång kan leva och inte bara överleva.