Alltså jag skulle inte kalla det för självömkan. Jag skulle inte kalla det för besatthet. Jag skulle kalla det för sorg tror jag.
Det har gått ett år. Och fortfarande är det som att du är med mig, varje dag i mina tankar. Och då menar jag inte den du är nu. Jag menar den du var menad att vara, den person som jag tyckte mig se då, men som är dold bakom dimman nu.
Förut ville jag ringa dig så fort det blev jobbigt. Jag ville ha ditt stöd och det kändes som att det fortfarande var du och jag mot världen, du var den enda som egentligen förstod.
Nu är det inte så längre. Jag vill att du ska vara med när jag dricker kaffe och lyssnar på Gustavo Santaolalla. Jag vill att du ska få vara med och känna hur det känns när solen går ned utanför mitt fönster. När det är en kaskad av färg mellan grå höghus och jag lyssnar på Enya och dansar en flummig dans för att det liksom bara spritter i kroppen. Lyckan över att få leva och att finnas kvar och tacksamheten över en andra chans.
Jag kommer nog aldrig vilja att det var vi två igen. Men jag kommer nog aldrig vilja vara med någon annan heller.
