På det som skulle varit din trettioårsdag, föll den första snön. Små vita flingor singlade ned och upplöstes av den lilla värme som fanns kvar i marken. Tyst. De såg så tysta ut och de föll så sakta. Som om varje snöflinga var tystnaden personifierad. En tystnad instängd i en värld av frostigt glitter.
Vemodigt såg jag ut genom fönstret på en värld som var i sin konstanta förändring. Var det så här det alltid skulle kännas? Skulle du aldrig få se ett löv flyga för vinden eller en flinga av snö falla tyst mot marken?
I varje gnistra fanns du. I varje liten cell och obefintligt fiber hade en sorg över dig satt sig fast. Som ett tungt täcke över hela världen svävade känslan över att något var fel. Något som inte gick att få grepp om eller förstå.
Den dagen hade varit din ifall du fortfarande funnits kvar.
Fast... Du fanns.
Jag såg dig i varje snöflinga.
Jag kan ju alltid kopiera något rakt ur min bok ifall inspirationen är frånvarande :)
Läste den för ett tag sen och jag känner alltid motstånd ifall någon vill läsa den eftersom jag tyckt att den är så dålig.
Men nu tyckte jag inte det. Jag fattar bara inte hur jag orkade skriva den. Snacka om deprimerande.
Ha en bra dag.
