Jag tänker att jag trivs. Jag tänker att jag tycker om sjön här ute, om gräsmattorna med träd vars lövverk ser ut som slokande svampar. Jag trivs med att umgås med de som bor i rummen intill och egentligen stillar mitt vita och kala rum mitt sinne.

Jag blir så exalterad ibland när vi pratar om ord och meningar, skriver, läser och kommenterar i timmar, att jag måste lägga band på mig.

Men det känns tomt. Jag tror jag har för mycket tid att tänka efter.
Jag tror att jag längtar hem ibland. Ganska ofta faktiskt.
Men jag tröstar mig med att det är normalt. Vilken känslolös och kallsinnig själ skulle inte längta efter er?

Ibland saknar jag mina rutiner men jag inser också att det var riktigt länge sedan jag sov så här gott och åt så här mycket god mat.

Varför känns det alltid sorgset när det blir tyst och stilla?