Tidig morgon. Vad länge sedan. Det är kallt ute trots att solen lyser på de svarta plåttaken här utanför. Jag har jobbat kväll i sommar och det känns som att jag har haft en konstig dygnsrytm hela den här sommaren. Känns som att jag har glömt att jag är en morgonmänniska, att det är den tidiga morgonen då allt inte riktigt vaknat ännu, som är min vila.

Det känns som höst ute, men ännu är träden gröna. När jag stod ute på balkongen och tittade ut över innergården och lyssnade på stadens ljud så längtade jag hem. Ganska mycket. Jag längtar till hösten också.

Men idag ska jag träffa Lisen. Hon ska flytta till London igen och det känns kasst, trots att vi inte ens bor i samma stad längre. Och Emil.

Jag var på en date för nån dag sedan.

Datemänniskan: Ja, det är klart att jag vill att någon ska vara där när jag kommer hem. Istället för en tom lägenhet.

Jag: Men du har ju kiiiissen. (på bäbisspråk)

Datemänniskan: Va?

Jag: Kiiiissen. Katten.

Datemänniskan: Min katt är död.

Innan datemänniskan ätit upp pizzan frågade jag om vi kunde gå. Han tyckte att vi kunde vänta fem minuter. Jag väntade i tio och rastlösheten rev i mig som knivar.

Älskade morgon. Det känns som att jag lever.