Jag vet att jag är helt fixerad vid himlen. Men jag tycker om att fantisera om den. De säger ju att hjärnan inte kan skilja på fantasi och verklighet. Jag tänker att det kanske är så, för ibland är det nästan som att jag är där. Kanske finns det egentligen ingen gräns mellan dessa två som vi ser som motsatser.
Jag tänker att de måste spela Pink Floyd - High Hopes i himlen.
"The grass was greener, the light was brighter.
"High Hopes" igen. Jag tittar ut genom bilrutan. Glaset är täckt av ett tunt lager kondens och på utsidan har iskristaller i olika former etsat sig fast. Jag tycker att de är vackra.
Soluppgången färgar fönstret rödgult och runt omkring mig sträcker långa fält ut sig för att genast bli avbytta av klippiga kullar och ståtliga granar som blir som svarta silhuetter mot en tidig morgonhimmel.
Och allt känns okej.
Och jag tänker att oavsett hur livet ser ut så har jag alltid något att vara tacksam för. Älskade Olof! Jag är så glad att vi snart ska ses.
***
Idag sitter jag här vid Siselas gamla träbord och undrar varför Siselas tangentbord är så svårt att skriva på. Man måste liksom banka ned vissa tangenter. Speciellt "N". Jag tänker att hon säkert tappat kaksmulor som gömt sig där under.
Jag undrar vilken person jag ska vara för att vara "socialt kompetent". Jag undrar vad med mig som är fel. Jag undrar varför jag blir så ledsen när du säger så. Jag kanske är som en klumpig elefant bland överklassdamer. Så känns det i alla fall.
