Ja, jag har nog en tagg i hjärtat. Eller en sådan där uppsnurrad tråd. Jag vill inte göra det jag borde göra.
Igår såg jag och min ghettovän en film om ett gäng tonnisar och grejen var att man skulle gissa vem som tog livet av sig i slutet. Det var bara det att det var svårt att gissa för det verkade som att alla ville dö. Läs: ofrivillig graviditet, våldtäkt, incest, mobbning, inkontinens, ätstörningar och killar som skrek "jävla bög!"

Sedan grät jag i en timme för jag kom på att jag var tillsammans med en kille en gång och sedan dog han en gång och jag var jätte dum mot honom flera gånger och egentligen så var han nog ganska ledsen, liten och rädd.
Sedan tyckte jag att jag var fånig för är det dags att sörja nu två år senare? Jag har knappt brytt mig innan. Sedan tyckte jag att jag var en sådan där jobbig människa som gråter mitt i natten på grund av en tonnisfilm.
Men på sista tiden har jag bara varit ledsen för det. Alltså inte för att det finns destruktiva tonnisar, för det där andra.

Men ja. När jag och min ghettovän vaknade dansade vi till Janis Joplin i köket tills hennes ghettohund höll på att förgås av busighet.

Egentligen är jag väldigt tacksam över livet och att jag får leva. Men jag är bara så trött hela tiden.