Jag vill ta din hand och ta med dig hem.
Då ska jag berätta om allt fint jag vet,
och om allt som har själ och andlighet.
Och då skulle du bli varm inuti igen,
då skulle du få en chans att hitta hem.
Och då skulle vi färglägga livet
och det skulle räcka för evigt, för alltid.
Och jag lovar att jag skulle stå bakom dig
i varenda kamp och strid.
Men hopp vinner inte över verklighet.
Och nu sitter jag här själv och tänker att
lämna dig ute i kylan är det värsta jag vet.
Och det finns ingen tröst i hela världen
som tröstar mig nu.
Önskar att du var hemma hos mej i soffan, så skulle jag försöka trösta dej hjärtat!
SvaraRaderaJag vill inte heller att hon ska vara ute i kylan. Tröst behöver hon och tröst behöver vi. Kan vi hjälpas åt eller ska vi gråta var och en för sig?
SvaraRaderaMen vem är du som inte vill det?
SvaraRaderaEn sådan fantastisk dikt!
SvaraRadera-Amin