Jag tänkte att om en liten regndroppe letade sig in hit så skulle jag dricka den.

http://www.youtube.com/watch?v=aMNZdU-1a1o

Snöflingor kap 39

På det som skulle varit din trettioårsdag, föll den första snön. Små vita flingor singlade ned och upplöstes av den lilla värme som fanns kvar i marken. Tyst. De såg så tysta ut och de föll så sakta. Som om varje snöflinga var tystnaden personifierad. En tystnad instängd i en värld av frostigt glitter.
Vemodigt såg jag ut genom fönstret på en värld som var i sin konstanta förändring. Var det så här det alltid skulle kännas? Skulle du aldrig få se ett löv flyga för vinden eller en flinga av snö falla tyst mot marken?
I varje gnistra fanns du. I varje liten cell och obefintligt fiber hade en sorg över dig satt sig fast. Som ett tungt täcke över hela världen svävade känslan över att något var fel. Något som inte gick att få grepp om eller förstå.
Den dagen hade varit din ifall du fortfarande funnits kvar.
Fast... Du fanns.
Jag såg dig i varje snöflinga.

Jag kan ju alltid kopiera något rakt ur min bok ifall inspirationen är frånvarande :)

Läste den för ett tag sen och jag känner alltid motstånd ifall någon vill läsa den eftersom jag tyckt att den är så dålig.
Men nu tyckte jag inte det. Jag fattar bara inte hur jag orkade skriva den. Snacka om deprimerande.

Ha en bra dag.

Molnen spricker upp och bakom visar sig blå himmel. Solen lyser igen.

Jag tänker att det inte är så farligt att leva ändå. Att jag känner mig välsignad. Jag tänker att jag tycker om att klaga på att jag aldrig lyckas diska klart, att tvätten aldrig blir tvättad.

Idag ska jag på julbord. Idag ska jag tvätta och städa. I min lägenhet.

TJOHOOOO :)

ect etc...

Alltså vad konstigt att 45.000 människor i Sverige får ECT-behandling, varje år. Och man vet liksom inte om det och det finns egentligen ingen särskild lagstiftning om det. Jag blir ledsen när jag ser det. Tänk att förlora stora delar av sitt liv, sina minnen. Vad är människan utan sina minnen?
Och sedan tänker jag på ett av mina då jag var 15 år och blev tillfrågad ifall jag var intresserad av att prova ECT-behandling eftersom inget annat verkade fungera, eftersom jag aldrig mådde bättre.
Men alltså tänk om jag hade sagt ja? Tänk om min mamma inte råkat vara en bra mamma och sagt ja?

Hur kan man överhuvudtaget föreslå en så drastisk behandlingsmetod för en 15-åring utan att ens ställt en diagnos?
Kan man verkligen göra så med så pass unga människor? Har hjärnan ens växt klart då?
Jag mådde ju bara dåligt.

Jag hade helt glömt bort det här. Tycker att det är otäckt. Och sedan skäms jag lite. Men vad fan ska jag skämmas för? Dagens psykvård är ju för fan pinsam. Känns som jag aldrig kommer att sluta vara arg för det.

Och sedan tänker jag på att jag vill skriva om glada saker men jag är inte på det humöret när det är så här mörkt. Jag tycker om att sitta inne (lagomt mycket) och orka vara upprörd över världen och hur det ser ut. Det är ganska nytt för mig just nu.
Känns så härligt att vara brydd igen.

Usch vilka mörka tider i äckligt vita rum som alltid gör sig extra påminnt under hösten.

En cynisk dag

Ett två mil långt isberg skådas utanför Australiens kust.
Och miljöaktivister och demonstranter grips av polis. Konsumtionen ökar, temperaturen ökar. Jag kan inte se hur vi på något annat sätt snart har grävt våran egen och andras grav.
Och så går det liksom så trögt. Det känns som att det inte händer någonting!
Säg vad jag ska göra så gör jag det!
Och sedan läser jag om att "bli klimatsmart" och sådana saker och det står att jag ska sluta köpa saker som jag inte behöver och inte ha teven på standby. Och jag liksom ryggar tillbaka och tänker "vadå måste jag kliva upp från sängen och slå av teven på knappen?" Knappast att jag orkar göra det.

Det krävs en naturkatastrof som faktiskt drabbar människan direkt. Det behövs en konsekvens som gör riktigt ont.
Men jag tycker bara att det är riktigt otäckt och det känns som att snön har lämnat Norrland för gott.

Sedan gick jag på biblioteket för att hitta hopp och en bok om liv efter döden. Men jag kom hem med "Descartes Misstag", som handlar om hur det liksom inte finns någon gräns mellan själ och kropp. Hur hjärnan, känslan och kroppen hänger ihop och påverkar varandra likamycket.

Jahaja.. Nej juste ja såattsåere. Varför skulle medvetandet överleva döden om medvetandet innebär hjärnan?

Och sen har jag liksom en perfekt formel hur man skapar sömnlösa nätter. Tänk "vad är oändlighet?" och få en fribiljett till psyket.

I himlen

Såhär ser det ut: Jag går över bomullsmoln som är vita och mjuka under mina fötter. Lite rosa färg från solnedgången reflekteras. Nere på jorden regnar det men ovanför molnen lyser alltid solen.
Jag kan välja mark. Jag kan välja om det är gräs under mina fötter.

Ibland när jag är rädd för att ett svart ingenting ska infinna sig när jag lämnar jordelivet så tänker jag på min första bild av himlen.

Jag tänker på när mamma pratade om livet och döden. Att när man dör så får man träffa vänner och familj som gått bort före. Jag tänker på hur hon berättade hur morfars hjärta hade stannat. Att han var död en stund. Och vad han sa att han hade sett när han vaknade.
Jag visualiserar hur jag går upp för en grön kulle. Längst där uppe ser jag silhuetter av människor i motljus. Jag kan inte se deras ansikten men jag känner mig välkommen och jag känner mig trygg. Vid backens krön kommer de närmare och sträcker ut armarna för att ge mig en kram.
När mamma berättade vad han såg, så kände jag ingen som hade dött. Nu vet jag några jag gärna skulle vilja träffa igen. Nu tycker jag mig se några ansikten. Det känns fint.

Så hoppas jag att det ser ut. Och det tar liksom udden av min existentiella ångest och rädslan för döden och frågan "Vad är meningen med livet?" som liksom aldrig lämnar mig ifred.

Jag lever här och nu och jag är tacksam och jag har det bra. Och när det är dags, så återförenas jag med alla andra och de tar hand om mig och går med mig på rundtur i himlen.
Jag skulle gärna vilja ha en film med någon hjärteskärande musik som visar de bästa klippen ur mitt liv. I en poetisk vinkel. För om ego inte finns i himlen så vill jag liksom få en liten boost av självcentrering innan jag går vidare.

Spela gärna Trois Gymnnopedies No 1 i bakgrunden, tack.

Idag ska jag tänka på solen ovanför molnen.