Jag längtar hem till mig själv.
Jag vill vara med i matchen.
Jag tänker inte längre skämmas,
för att jag är jag.
Jag vill göra något mer av mitt liv.
Jag vill hellre dö levande än att leva som en död.
Jag vill ge mig själv det bästa jag har att ge mig.
Jag ska bo i hela mig.
Jag vill kunna stå upprätt och se rakt fram.
Jag vill äntligen bli fri.
Jag vill andas djupt och tänka stort.
Jag vill bli älskad och jag vill älska.


(från boken skamfilad av Göran Larsson)

Alltså jag läste det för några dagar sen och redan är denna text hur viktig som helst för mig. Även om den är lite corny så säger den allt, den berättar hur det känns att vilja bli fri från skammen.
Och det vill jag också och jag är på väg.

Nu sitter jag på Kungsholmen och fattar inte riktigt vad som hände. Allt gick så fort och nu bor jag plötsligt i Stockholm. Men jag känner mig lycklig trots att staden låter som ett monster och trots att jag för det mesta vandrar omkring bland törnen av betong.

Det var varmt därinne. Jag kände... Vad heter det nu, det heter... Ja har det liksom nästan... Jo. Andlighet. Det högst personliga, det lugna, skimrande. Det som vi delar, det som jag vill dela med mig av, det som jag delar med andra.

På morgonen med utsikt över stadens törnekrona av betonghus, så tänker jag ofta på honom. Hur jag vill ge en bit av det som känns vackert i mig. Det vill jag att han också ska få.

Dig orkar jag aldrig tänka på. Nu när jag gick från tåget med ett hjärta tungt av sorg och lätt av hopp så tänkte jag att jag har det bra men också att så länge det känns som att du lider i ensamhet så känns det som att jag har en trasig sko på min fot. En trasig relation känns som att ha en trasig sko. Och jag liksom visar min andra sko hela tiden, den som är hel och ren. Men när jag kommer hem och tar av mig ytterkläderna så ligger den där. Den trasiga skon, den är blöt av sorgetårar och tårar av saknad. Den luktar ruttet eftersom den aldrig får torka.
Att sakna min bästa vän är som att ha ett litet hål inuti, att vara maktlös och inte veta hur jag ska hjälpa.

Ikväll ska jag åka hem. Det känns fint. Det känns fint att vara här och fint att åka hem.
Jag har saknat hemma. Och tänk, jag har hittat ett hem här också.
Kanske är hemma den där platsen inuti. "Jag längtar hem till mig själv", var det någon som sa.

Tack världens finaste familj, världens finaste Stockholm och världens finaste Nyårsfest i Borlänge.

Och sedan ville jag aldrig mer åka hem. Och jag vet att platsen inte spelar någon roll, det är hur det ser ut inuti som räknas. Perception, verklighet. Vem vet?

Jag tittar på er och försöker läsa era ansiktsuttryck istället och lyssnar på ljuden som blir till ord.
Lycka är en flyktig sak. Rutiner är en viktig sak.

Tåget åker förbi. Ett annat tar vid. Rälsen skriker. Vinden slår mot ansiktet och en hårslinga fastnar i läppen. Överallt stora affischer i skrikiga färger. Budskap, frågor, löften om att ett bättre liv är precis inom räckhåll. Reklam = "Köp mig! Ha mig! Äg mig! Knulla mig!"
Människoröster blandas ihop till ett kompakt sorl av bas och diskant, utrop och skratt. Över mitt huvud talar högtalare om för mig vart det är jag ska. Och bokstäverna fortsätter att rulla på den svarta digitala tavlan, i evighet. Tills någon sätter stopp. Jag vill stänga ljuden ute. Hålla för öronen. Jag önskar att mina öron hade lock som fälldes igen när jag ville det. Jag vill skrika.
Istället tittar jag ned och spänner käkarna så hårt jag kan. Jag kliver på tåget, sätter mig på en smutsblå sits och önskar att jag var ingenstans i ett ingenting.

Usch. Nu vill jag åka hem.
"Att vara snäll mot mig själv" som nyårslöfte var svårare än jag trodde och jag vill krypa ihop i min lilla etta i ett fruset Norrland och inte gå ut därifrån för än jag känner mig som en vuxen människa.

Nyårsafton var den bästa nyårsafton jag någonsin haft.
Min familj & Min familj är det mest värdefulla i denna värld.

High Hopes

Jag vet att jag är helt fixerad vid himlen. Men jag tycker om att fantisera om den. De säger ju att hjärnan inte kan skilja på fantasi och verklighet. Jag tänker att det kanske är så, för ibland är det nästan som att jag är där. Kanske finns det egentligen ingen gräns mellan dessa två som vi ser som motsatser.
Jag tänker att de måste spela Pink Floyd - High Hopes i himlen.

"The grass was greener, the light was brighter.

"High Hopes" igen. Jag tittar ut genom bilrutan. Glaset är täckt av ett tunt lager kondens och på utsidan har iskristaller i olika former etsat sig fast. Jag tycker att de är vackra.
Soluppgången färgar fönstret rödgult och runt omkring mig sträcker långa fält ut sig för att genast bli avbytta av klippiga kullar och ståtliga granar som blir som svarta silhuetter mot en tidig morgonhimmel.
Och allt känns okej.
Och jag tänker att oavsett hur livet ser ut så har jag alltid något att vara tacksam för. Älskade Olof! Jag är så glad att vi snart ska ses.

***

Idag sitter jag här vid Siselas gamla träbord och undrar varför Siselas tangentbord är så svårt att skriva på. Man måste liksom banka ned vissa tangenter. Speciellt "N". Jag tänker att hon säkert tappat kaksmulor som gömt sig där under.

Jag undrar vilken person jag ska vara för att vara "socialt kompetent". Jag undrar vad med mig som är fel. Jag undrar varför jag blir så ledsen när du säger så. Jag kanske är som en klumpig elefant bland överklassdamer. Så känns det i alla fall.

Jag tänkte att om en liten regndroppe letade sig in hit så skulle jag dricka den.

http://www.youtube.com/watch?v=aMNZdU-1a1o