Idag föll det en man ner i asfalten och låg där och var alldeles vit och stilla. Och vattenpölarna omkring honom. Och de som bara gick förbi. Och de som bara hjälpte till. Jag blev rädd, åt på min äckliga sevenelevenmacka och frågade om allt var okej.
Jag hoppas att det gick bra.
Antagligen inte.

Har tappat bort min tillit.

Sen åkte jag tunnelbana med Sunnali.

Dagarna går men jag känner mig bara ännu mer vilsen.

Tur att jag inte har tappat bort mitt hopp.

Tidig morgon. Vad länge sedan. Det är kallt ute trots att solen lyser på de svarta plåttaken här utanför. Jag har jobbat kväll i sommar och det känns som att jag har haft en konstig dygnsrytm hela den här sommaren. Känns som att jag har glömt att jag är en morgonmänniska, att det är den tidiga morgonen då allt inte riktigt vaknat ännu, som är min vila.

Det känns som höst ute, men ännu är träden gröna. När jag stod ute på balkongen och tittade ut över innergården och lyssnade på stadens ljud så längtade jag hem. Ganska mycket. Jag längtar till hösten också.

Men idag ska jag träffa Lisen. Hon ska flytta till London igen och det känns kasst, trots att vi inte ens bor i samma stad längre. Och Emil.

Jag var på en date för nån dag sedan.

Datemänniskan: Ja, det är klart att jag vill att någon ska vara där när jag kommer hem. Istället för en tom lägenhet.

Jag: Men du har ju kiiiissen. (på bäbisspråk)

Datemänniskan: Va?

Jag: Kiiiissen. Katten.

Datemänniskan: Min katt är död.

Innan datemänniskan ätit upp pizzan frågade jag om vi kunde gå. Han tyckte att vi kunde vänta fem minuter. Jag väntade i tio och rastlösheten rev i mig som knivar.

Älskade morgon. Det känns som att jag lever.

Tänk att du lever kvar i mina minnen.
Tänk att jag såg en man idag som var så lik dig.
Tänk att jag fortfarande tänker på dig.

Tro att du är ihågkommen.
Tro mig när jag säger att jag ler när jag tänker på dig.
Tro att jag minns.

Vet att jag undrar hur du har det.
Vet att jag försöker be när jag tänker på dig.
Och vad jag hoppas att du vet att jag aldrig kommer glömma dig.

övar in nya danssteg

Jag vet inte varför men det är som att denna dag föll platt till marken och jag har knappt tagit mig utanför dörren. Jag gick ut med hunden och när jag kom in igen så kändes det så ofattbart tryggt men så oförklarligt tomt.
Nu på kvällen kände jag en enorm hemlängtan och en irriterande känsla av att inte vara tillfredsställd.
Missnöje.
Vilse.

Stockholm är så stort.