Jag tänker att jag trivs. Jag tänker att jag tycker om sjön här ute, om gräsmattorna med träd vars lövverk ser ut som slokande svampar. Jag trivs med att umgås med de som bor i rummen intill och egentligen stillar mitt vita och kala rum mitt sinne.

Jag blir så exalterad ibland när vi pratar om ord och meningar, skriver, läser och kommenterar i timmar, att jag måste lägga band på mig.

Men det känns tomt. Jag tror jag har för mycket tid att tänka efter.
Jag tror att jag längtar hem ibland. Ganska ofta faktiskt.
Men jag tröstar mig med att det är normalt. Vilken känslolös och kallsinnig själ skulle inte längta efter er?

Ibland saknar jag mina rutiner men jag inser också att det var riktigt länge sedan jag sov så här gott och åt så här mycket god mat.

Varför känns det alltid sorgset när det blir tyst och stilla?

Okej. Här kommer riktigt GNÄLL:

På en ny skola där alla är jätte snälla. Gröna träd, strand, kullar, gulligull.

Jag har blvit sjuk och knaprar ipren, orkar inte ta ett steg utanför dörren just nu. Har inte hunnit handla mat, sjabblade just bort min chans till studiemedel denna vecka. Kontentan är: kan snart inte ringa, kan snart inte åka buss, kan inte köpa mat. Och så försöker jag vara tacksam för hela denna första skoldag men jag har för ont i halsen.

Just nu längtar jag bara hem.

Jag är övertygad om att tacksamheten infinner sig i mitt sinne igen. Över att vara här. Över livet. Över allt.

kärlek till en tjej här som lånade ut ett täcke till mig.
Kärlek till alla!

Stackars mig.

20 minuter senare: Nu har tacksamheten och lugnet kommit tillbaka till mig. Känslan av "nu är slutet nära. det är kört" har avtagit. Pinsamt att alltid blir räddad, värdefullt att kunna be om hjälp.

Jag saknar Umeå. Saknar att gå till busshållplatsen, saknar att handla på Ica, saknar att äta müsli och mjölk i mammas röda soffa.

Nu ska jag ta mig i kragen och vila.

Idag föll det en man ner i asfalten och låg där och var alldeles vit och stilla. Och vattenpölarna omkring honom. Och de som bara gick förbi. Och de som bara hjälpte till. Jag blev rädd, åt på min äckliga sevenelevenmacka och frågade om allt var okej.
Jag hoppas att det gick bra.
Antagligen inte.

Har tappat bort min tillit.

Sen åkte jag tunnelbana med Sunnali.

Dagarna går men jag känner mig bara ännu mer vilsen.

Tur att jag inte har tappat bort mitt hopp.

Tidig morgon. Vad länge sedan. Det är kallt ute trots att solen lyser på de svarta plåttaken här utanför. Jag har jobbat kväll i sommar och det känns som att jag har haft en konstig dygnsrytm hela den här sommaren. Känns som att jag har glömt att jag är en morgonmänniska, att det är den tidiga morgonen då allt inte riktigt vaknat ännu, som är min vila.

Det känns som höst ute, men ännu är träden gröna. När jag stod ute på balkongen och tittade ut över innergården och lyssnade på stadens ljud så längtade jag hem. Ganska mycket. Jag längtar till hösten också.

Men idag ska jag träffa Lisen. Hon ska flytta till London igen och det känns kasst, trots att vi inte ens bor i samma stad längre. Och Emil.

Jag var på en date för nån dag sedan.

Datemänniskan: Ja, det är klart att jag vill att någon ska vara där när jag kommer hem. Istället för en tom lägenhet.

Jag: Men du har ju kiiiissen. (på bäbisspråk)

Datemänniskan: Va?

Jag: Kiiiissen. Katten.

Datemänniskan: Min katt är död.

Innan datemänniskan ätit upp pizzan frågade jag om vi kunde gå. Han tyckte att vi kunde vänta fem minuter. Jag väntade i tio och rastlösheten rev i mig som knivar.

Älskade morgon. Det känns som att jag lever.

Tänk att du lever kvar i mina minnen.
Tänk att jag såg en man idag som var så lik dig.
Tänk att jag fortfarande tänker på dig.

Tro att du är ihågkommen.
Tro mig när jag säger att jag ler när jag tänker på dig.
Tro att jag minns.

Vet att jag undrar hur du har det.
Vet att jag försöker be när jag tänker på dig.
Och vad jag hoppas att du vet att jag aldrig kommer glömma dig.

övar in nya danssteg