ett år.

Alltså jag skulle inte kalla det för självömkan. Jag skulle inte kalla det för besatthet. Jag skulle kalla det för sorg tror jag.

Det har gått ett år. Och fortfarande är det som att du är med mig, varje dag i mina tankar. Och då menar jag inte den du är nu. Jag menar den du var menad att vara, den person som jag tyckte mig se då, men som är dold bakom dimman nu.
Förut ville jag ringa dig så fort det blev jobbigt. Jag ville ha ditt stöd och det kändes som att det fortfarande var du och jag mot världen, du var den enda som egentligen förstod.
Nu är det inte så längre. Jag vill att du ska vara med när jag dricker kaffe och lyssnar på Gustavo Santaolalla. Jag vill att du ska få vara med och känna hur det känns när solen går ned utanför mitt fönster. När det är en kaskad av färg mellan grå höghus och jag lyssnar på Enya och dansar en flummig dans för att det liksom bara spritter i kroppen. Lyckan över att få leva och att finnas kvar och tacksamheten över en andra chans.

Jag kommer nog aldrig vilja att det var vi två igen. Men jag kommer nog aldrig vilja vara med någon annan heller.

Snö

Idag mådde jag skunk igen så jag gick ut i skogen som ligger här intill. Slasket frös till is för en stund och från himlen började stora snöflingor yra ned. Jag stannade till en stund och tittade upp. Snöflingorna såg grå ut i kontrast till himlens vita molntäcke. Jag sträckte ut tungan och tog av mig vantarna och lät snön smälta till is i mina handflator. Och för en stund var det som att det var alldeles tyst och det var bara jag omsluten av jätte lika tallar och granar och snön liksom bäddade in alla ljud till en nivå som jag känner att jag kan förstå.
Jag fick lust att lägga mig på rygg och bara titta upp på himlen så som jag kunde göra hur länge som helst när jag var liten. Men mitt "vuxna förstånd" kom emellan och jag började titta mig omkring. Jag vill inte stå där som en idiot med tungan i luften. Tänk om någon ser liksom?

Idag tog jag mod till mig och frågade om sommarjobb och svaret var "ja" och jag blev så himla glad och tacksam.

Sedan drack jag glögg med vänner och det var som att oron i bröstet lade sig lite.

Fyra cigg, en cheesecake och några glas julmust så kände jag mig liksom hemma i min egen kropp igen.

Jag vill inte bli stor. Jag vill ha fördelarna med att vara stor men inte ansvaret och ensamheten som det känns som att det innebär.

Löftet

Jag fick liksom en känsla och en bild av hur jag sitter på arbetsintervju och min arbetsgivare börjar tala om att han läst min blogg. Så jag klickade på deleteknappen. Det har varit ett genomgående tema i mitt liv. "Äh, nu skiter jag i det här." eller "Jag kan inte" eller "Jag vet inte" eller "Jag är ju helt värdelös."
JAG HAR FÅTT NOG AV ATT SLÅ PÅ MIG SJÄLV!

Så efter som jag vill att allt ska hända nu på en gång så avger jag mitt nyårslöfte här och nu.

Jag ska inte sluta äta godis. Jag ska inte sluta röka. Jag ska däremot, efter bästa förmåga sluta behandla mig själv som skit. Jag lovar att jag ska vara snäll mot mig själv.

Det är det bästa nyårslöfte jag kan komma på. För jag tror mig veta att det är så mycket som ingår i just det. Genom att vara snäll mot mig själv hittar jag en större vilja att hjälpa andra. Genom att tro att jag har en plats precis som alla andra och att jag har något att tillföra kan jag kanske våga säga det där som jag ville säga, jag kanske vågar sträcka ut handen till någon annan och faktiskt tro att jag kan vara till hjälp och vara ett stöd för en annan människa.
Jag kanske till och med slutar röka på köpet eftersom jag börjar värdesätta mina lungor. För är det inte så? Jag skulle aldrig tala till någon annan på det sättet som jag talar till mig själv på.

Tacksamhet och att hjälpa andra

Jag vet att det redan är sagt av andra. Motståndare till Jantelagen och Mia Törnbloms skara av fans. Och när jag skriver det känner jag liksom ett litet sting av den stora svarta skammen.
Men vet du vad? Det skiter jag i.