Molnen spricker upp och bakom visar sig blå himmel. Solen lyser igen.

Jag tänker att det inte är så farligt att leva ändå. Att jag känner mig välsignad. Jag tänker att jag tycker om att klaga på att jag aldrig lyckas diska klart, att tvätten aldrig blir tvättad.

Idag ska jag på julbord. Idag ska jag tvätta och städa. I min lägenhet.

TJOHOOOO :)

ect etc...

Alltså vad konstigt att 45.000 människor i Sverige får ECT-behandling, varje år. Och man vet liksom inte om det och det finns egentligen ingen särskild lagstiftning om det. Jag blir ledsen när jag ser det. Tänk att förlora stora delar av sitt liv, sina minnen. Vad är människan utan sina minnen?
Och sedan tänker jag på ett av mina då jag var 15 år och blev tillfrågad ifall jag var intresserad av att prova ECT-behandling eftersom inget annat verkade fungera, eftersom jag aldrig mådde bättre.
Men alltså tänk om jag hade sagt ja? Tänk om min mamma inte råkat vara en bra mamma och sagt ja?

Hur kan man överhuvudtaget föreslå en så drastisk behandlingsmetod för en 15-åring utan att ens ställt en diagnos?
Kan man verkligen göra så med så pass unga människor? Har hjärnan ens växt klart då?
Jag mådde ju bara dåligt.

Jag hade helt glömt bort det här. Tycker att det är otäckt. Och sedan skäms jag lite. Men vad fan ska jag skämmas för? Dagens psykvård är ju för fan pinsam. Känns som jag aldrig kommer att sluta vara arg för det.

Och sedan tänker jag på att jag vill skriva om glada saker men jag är inte på det humöret när det är så här mörkt. Jag tycker om att sitta inne (lagomt mycket) och orka vara upprörd över världen och hur det ser ut. Det är ganska nytt för mig just nu.
Känns så härligt att vara brydd igen.

Usch vilka mörka tider i äckligt vita rum som alltid gör sig extra påminnt under hösten.

En cynisk dag

Ett två mil långt isberg skådas utanför Australiens kust.
Och miljöaktivister och demonstranter grips av polis. Konsumtionen ökar, temperaturen ökar. Jag kan inte se hur vi på något annat sätt snart har grävt våran egen och andras grav.
Och så går det liksom så trögt. Det känns som att det inte händer någonting!
Säg vad jag ska göra så gör jag det!
Och sedan läser jag om att "bli klimatsmart" och sådana saker och det står att jag ska sluta köpa saker som jag inte behöver och inte ha teven på standby. Och jag liksom ryggar tillbaka och tänker "vadå måste jag kliva upp från sängen och slå av teven på knappen?" Knappast att jag orkar göra det.

Det krävs en naturkatastrof som faktiskt drabbar människan direkt. Det behövs en konsekvens som gör riktigt ont.
Men jag tycker bara att det är riktigt otäckt och det känns som att snön har lämnat Norrland för gott.

Sedan gick jag på biblioteket för att hitta hopp och en bok om liv efter döden. Men jag kom hem med "Descartes Misstag", som handlar om hur det liksom inte finns någon gräns mellan själ och kropp. Hur hjärnan, känslan och kroppen hänger ihop och påverkar varandra likamycket.

Jahaja.. Nej juste ja såattsåere. Varför skulle medvetandet överleva döden om medvetandet innebär hjärnan?

Och sen har jag liksom en perfekt formel hur man skapar sömnlösa nätter. Tänk "vad är oändlighet?" och få en fribiljett till psyket.

I himlen

Såhär ser det ut: Jag går över bomullsmoln som är vita och mjuka under mina fötter. Lite rosa färg från solnedgången reflekteras. Nere på jorden regnar det men ovanför molnen lyser alltid solen.
Jag kan välja mark. Jag kan välja om det är gräs under mina fötter.

Ibland när jag är rädd för att ett svart ingenting ska infinna sig när jag lämnar jordelivet så tänker jag på min första bild av himlen.

Jag tänker på när mamma pratade om livet och döden. Att när man dör så får man träffa vänner och familj som gått bort före. Jag tänker på hur hon berättade hur morfars hjärta hade stannat. Att han var död en stund. Och vad han sa att han hade sett när han vaknade.
Jag visualiserar hur jag går upp för en grön kulle. Längst där uppe ser jag silhuetter av människor i motljus. Jag kan inte se deras ansikten men jag känner mig välkommen och jag känner mig trygg. Vid backens krön kommer de närmare och sträcker ut armarna för att ge mig en kram.
När mamma berättade vad han såg, så kände jag ingen som hade dött. Nu vet jag några jag gärna skulle vilja träffa igen. Nu tycker jag mig se några ansikten. Det känns fint.

Så hoppas jag att det ser ut. Och det tar liksom udden av min existentiella ångest och rädslan för döden och frågan "Vad är meningen med livet?" som liksom aldrig lämnar mig ifred.

Jag lever här och nu och jag är tacksam och jag har det bra. Och när det är dags, så återförenas jag med alla andra och de tar hand om mig och går med mig på rundtur i himlen.
Jag skulle gärna vilja ha en film med någon hjärteskärande musik som visar de bästa klippen ur mitt liv. I en poetisk vinkel. För om ego inte finns i himlen så vill jag liksom få en liten boost av självcentrering innan jag går vidare.

Spela gärna Trois Gymnnopedies No 1 i bakgrunden, tack.

Idag ska jag tänka på solen ovanför molnen.

ett år.

Alltså jag skulle inte kalla det för självömkan. Jag skulle inte kalla det för besatthet. Jag skulle kalla det för sorg tror jag.

Det har gått ett år. Och fortfarande är det som att du är med mig, varje dag i mina tankar. Och då menar jag inte den du är nu. Jag menar den du var menad att vara, den person som jag tyckte mig se då, men som är dold bakom dimman nu.
Förut ville jag ringa dig så fort det blev jobbigt. Jag ville ha ditt stöd och det kändes som att det fortfarande var du och jag mot världen, du var den enda som egentligen förstod.
Nu är det inte så längre. Jag vill att du ska vara med när jag dricker kaffe och lyssnar på Gustavo Santaolalla. Jag vill att du ska få vara med och känna hur det känns när solen går ned utanför mitt fönster. När det är en kaskad av färg mellan grå höghus och jag lyssnar på Enya och dansar en flummig dans för att det liksom bara spritter i kroppen. Lyckan över att få leva och att finnas kvar och tacksamheten över en andra chans.

Jag kommer nog aldrig vilja att det var vi två igen. Men jag kommer nog aldrig vilja vara med någon annan heller.

Snö

Idag mådde jag skunk igen så jag gick ut i skogen som ligger här intill. Slasket frös till is för en stund och från himlen började stora snöflingor yra ned. Jag stannade till en stund och tittade upp. Snöflingorna såg grå ut i kontrast till himlens vita molntäcke. Jag sträckte ut tungan och tog av mig vantarna och lät snön smälta till is i mina handflator. Och för en stund var det som att det var alldeles tyst och det var bara jag omsluten av jätte lika tallar och granar och snön liksom bäddade in alla ljud till en nivå som jag känner att jag kan förstå.
Jag fick lust att lägga mig på rygg och bara titta upp på himlen så som jag kunde göra hur länge som helst när jag var liten. Men mitt "vuxna förstånd" kom emellan och jag började titta mig omkring. Jag vill inte stå där som en idiot med tungan i luften. Tänk om någon ser liksom?

Idag tog jag mod till mig och frågade om sommarjobb och svaret var "ja" och jag blev så himla glad och tacksam.

Sedan drack jag glögg med vänner och det var som att oron i bröstet lade sig lite.

Fyra cigg, en cheesecake och några glas julmust så kände jag mig liksom hemma i min egen kropp igen.

Jag vill inte bli stor. Jag vill ha fördelarna med att vara stor men inte ansvaret och ensamheten som det känns som att det innebär.

Löftet

Jag fick liksom en känsla och en bild av hur jag sitter på arbetsintervju och min arbetsgivare börjar tala om att han läst min blogg. Så jag klickade på deleteknappen. Det har varit ett genomgående tema i mitt liv. "Äh, nu skiter jag i det här." eller "Jag kan inte" eller "Jag vet inte" eller "Jag är ju helt värdelös."
JAG HAR FÅTT NOG AV ATT SLÅ PÅ MIG SJÄLV!

Så efter som jag vill att allt ska hända nu på en gång så avger jag mitt nyårslöfte här och nu.

Jag ska inte sluta äta godis. Jag ska inte sluta röka. Jag ska däremot, efter bästa förmåga sluta behandla mig själv som skit. Jag lovar att jag ska vara snäll mot mig själv.

Det är det bästa nyårslöfte jag kan komma på. För jag tror mig veta att det är så mycket som ingår i just det. Genom att vara snäll mot mig själv hittar jag en större vilja att hjälpa andra. Genom att tro att jag har en plats precis som alla andra och att jag har något att tillföra kan jag kanske våga säga det där som jag ville säga, jag kanske vågar sträcka ut handen till någon annan och faktiskt tro att jag kan vara till hjälp och vara ett stöd för en annan människa.
Jag kanske till och med slutar röka på köpet eftersom jag börjar värdesätta mina lungor. För är det inte så? Jag skulle aldrig tala till någon annan på det sättet som jag talar till mig själv på.

Tacksamhet och att hjälpa andra

Jag vet att det redan är sagt av andra. Motståndare till Jantelagen och Mia Törnbloms skara av fans. Och när jag skriver det känner jag liksom ett litet sting av den stora svarta skammen.
Men vet du vad? Det skiter jag i.