ordspyor mot någon särskild

Efter skolan slutat stod vi i tidningshallen i stadsbibliotekets foajé. Där fanns datorer som man fick låna och ifall man stod tillräckligt nära den som var före i kön till datorn,och stampade rastlöst, så gick det ganska fort innan det var ens tur.

I den lilla staden där vi växte upp fanns en tokig gubbe. Hans hår var som en askkopp till färgen och han stönade ut tirader av ord som ingen förstod.
Just idag var han stadsbibliotekets foajé. Kanske för att hämta tidningar för att utöka den samling han alltid bar med sig.
Han som egentligen aldrig riktade sina ordspyor mot någon särskild, gjorde av någon anledning det denna dag.
- Det kommer att gå illa för dig.
Hans vattniga ögonlober rullade omkring i hans skalle och riktades slutligen mot dig, mot din späda tonårskropp.

Nu tänker jag att jag för en gångs skull ska skriva något positivt. Inget deppdravel. Livet verkligen är helt fantastiskt. Skolan känns rolig igen, jag kan sova och äta igen, det finns underbara människor här.

Men så när jag sitter på lektion är det som att tankar på dig tar över. Under korta stunder i alla fall.

Det känns så konstigt när någon nästan dör. När du, som är så nära mig, säger i förbifarten att "jag fick ligga i respirator..." som om det var vad som helst vi pratade om.

Jag är glad att du lever. Hoppas att du någon gång kan leva och inte bara överleva.

Det här kortet har Agnes Stuber tagit och jag älskar det

Ni är kärlek

Ja, jag har nog en tagg i hjärtat. Eller en sådan där uppsnurrad tråd. Jag vill inte göra det jag borde göra.
Igår såg jag och min ghettovän en film om ett gäng tonnisar och grejen var att man skulle gissa vem som tog livet av sig i slutet. Det var bara det att det var svårt att gissa för det verkade som att alla ville dö. Läs: ofrivillig graviditet, våldtäkt, incest, mobbning, inkontinens, ätstörningar och killar som skrek "jävla bög!"

Sedan grät jag i en timme för jag kom på att jag var tillsammans med en kille en gång och sedan dog han en gång och jag var jätte dum mot honom flera gånger och egentligen så var han nog ganska ledsen, liten och rädd.
Sedan tyckte jag att jag var fånig för är det dags att sörja nu två år senare? Jag har knappt brytt mig innan. Sedan tyckte jag att jag var en sådan där jobbig människa som gråter mitt i natten på grund av en tonnisfilm.
Men på sista tiden har jag bara varit ledsen för det. Alltså inte för att det finns destruktiva tonnisar, för det där andra.

Men ja. När jag och min ghettovän vaknade dansade vi till Janis Joplin i köket tills hennes ghettohund höll på att förgås av busighet.

Egentligen är jag väldigt tacksam över livet och att jag får leva. Men jag är bara så trött hela tiden.