Måste bara säga att jag är ytterst tacksam denna morgon. Vaknade efter en mardröm (=drömde att jag rökte hasch=usch).
När jag vaknade sken solen in i den vackra slottslägenhet där jag befinner mig och bredvid mig låg en skitsöt hund som heter Spåra. Sedan käkade jag choklad och kände andlighet och tacksamhet över att inte vakna på hospitalet - dvs internatet.

Kära jultomten!
Jag önskar mig en ny hjärna i julklapp och lite koncentrationsförmåga. Kan du vara så snäll att fixa det och slå in det i ett paket? Jag vet att jag inte varit guds bästa barn... Men ändå

till min bästis

Jag vill ta din hand och ta med dig hem.
Då ska jag berätta om allt fint jag vet,
och om allt som har själ och andlighet.

Och då skulle du bli varm inuti igen,
då skulle du få en chans att hitta hem.
Och då skulle vi färglägga livet
och det skulle räcka för evigt, för alltid.
Och jag lovar att jag skulle stå bakom dig
i varenda kamp och strid.

Men hopp vinner inte över verklighet.
Och nu sitter jag här själv och tänker att
lämna dig ute i kylan är det värsta jag vet.

Och det finns ingen tröst i hela världen
som tröstar mig nu.

Här finns inga skyltar, här finns inget av stadens kommersiella lockelser och rop. Här finns ingen klagan, här finns inga löften om ett bättre liv. Här finns bara liv och död och allt där emellan och jordiga dofter.
Längs gräsgolvet löper en stig prydd med tusentals gula barr i brokig mosaik. Här har människofötter trampat och packat marken, här har homo sapiensfötter pissat revir.

Jag tycker att det är jobbigt att vara här och jag är ledsen ganska ofta. Men helt fantastiskt är att jag skrattar igen och det var länge sedan jag skrattade på det här sättet. Det är ett sådant skratt som spritter i hela kroppen, ett skratt som liksom skrattar av sig självt. Det är inte ett sådant där skratt som tystnar innan det ens rullat över kanten på läpparna.

Och så somnade jag mitt på dagen också för någon vecka sedan. Det var över ett år sedan jag hade ro nog i kroppen att göra det.

Och nu är jag hungrig hela tiden.

Och jag kan bli rörd.

Och oj, vad tacksam jag är.

Aurora

Jag hoppas du finner en plats där du kan vara liten.
Där du inte behöver lyssna för att
bli hörd
Där du inte behöver se för att
bli sedd
Jag hoppas du finner en plats där du
blir tröstad,
innan du hunnit bli rädd.

Jag tänker att jag trivs. Jag tänker att jag tycker om sjön här ute, om gräsmattorna med träd vars lövverk ser ut som slokande svampar. Jag trivs med att umgås med de som bor i rummen intill och egentligen stillar mitt vita och kala rum mitt sinne.

Jag blir så exalterad ibland när vi pratar om ord och meningar, skriver, läser och kommenterar i timmar, att jag måste lägga band på mig.

Men det känns tomt. Jag tror jag har för mycket tid att tänka efter.
Jag tror att jag längtar hem ibland. Ganska ofta faktiskt.
Men jag tröstar mig med att det är normalt. Vilken känslolös och kallsinnig själ skulle inte längta efter er?

Ibland saknar jag mina rutiner men jag inser också att det var riktigt länge sedan jag sov så här gott och åt så här mycket god mat.

Varför känns det alltid sorgset när det blir tyst och stilla?