Ja, jag har nog en tagg i hjärtat. Eller en sådan där uppsnurrad tråd. Jag vill inte göra det jag borde göra.
Igår såg jag och min ghettovän en film om ett gäng tonnisar och grejen var att man skulle gissa vem som tog livet av sig i slutet. Det var bara det att det var svårt att gissa för det verkade som att alla ville dö. Läs: ofrivillig graviditet, våldtäkt, incest, mobbning, inkontinens, ätstörningar och killar som skrek "jävla bög!"

Sedan grät jag i en timme för jag kom på att jag var tillsammans med en kille en gång och sedan dog han en gång och jag var jätte dum mot honom flera gånger och egentligen så var han nog ganska ledsen, liten och rädd.
Sedan tyckte jag att jag var fånig för är det dags att sörja nu två år senare? Jag har knappt brytt mig innan. Sedan tyckte jag att jag var en sådan där jobbig människa som gråter mitt i natten på grund av en tonnisfilm.
Men på sista tiden har jag bara varit ledsen för det. Alltså inte för att det finns destruktiva tonnisar, för det där andra.

Men ja. När jag och min ghettovän vaknade dansade vi till Janis Joplin i köket tills hennes ghettohund höll på att förgås av busighet.

Egentligen är jag väldigt tacksam över livet och att jag får leva. Men jag är bara så trött hela tiden.

Ett rum i skogen

Det finns ett rum i skogen som har väggar av träd. Här finns ingen insyn, ingen möjlighet att titta ut. Här är allt omslutet av höst och rummet har ett tak av himmel. Marken är av gräs och mossa och löven krusar sig mot backen. De torkar. De skrumpnar sakta ihop.

Det är nästintill tyst mellan episoder av vindar som dånar och ruskar träden tills löven skakar i applåder. Luften kyler brutalt men har hittills skonat oktobermarken från tjälen.

Vissa löv lever kvar i grönskans sista hopp, men snart skall även de ådras i rött och deras mönster skall intensifieras tills de blir smulor och kompost. Och nu snöar höstsnö. Synfältet dimmas av löv som faller, falnar, dör. De danar ned och virvlar och far medan kylan tränger sig in och mörbultar varenda del av naturens kropp.

Och myrorna tycks ha gömt sig nu och getingarna har gett upp, men ännu kan liv förnimmas i varenda kvist och strå. Allt vilar här men ändå rusar det längs trädstammar vars bark är ärrad, räfflad och ligger i omlott. Och trädkronor silar ljus från ett himlatak och grenar längtar upp och molnen flyr över en ändlös kupol. I periferin hörs motorljud som vibrerar monotont men döljs och kamoufleras snabbt av suset i lövverket ovanför.

Här finns inga skyltar, här finns inget av stadens kommersiella lockelser och rop. Här finns ingen klagan, här finns inga löften om ett bättre liv. Här finns bara liv och död och allt där emellan och jordiga dofter.
Längs gräsgolvet löper en stig prydd med tusentals gula barr i brokig mosaik. Här har människofötter trampat och packat marken, här har homo sapiensfötter pissat revir.

På stenblock täckta av mossa huserar ormbunkar och bredvid dem står en björk på ett stenblock. Björkens rötter har sökt sig ovanför jord och under dem bildas en grotta i skugga, likt något från en gammal sagoskog.

Över stigen böjer sig trädgrenar ödmjukt och bildar en ingång, rundad där överst av döende lövverk och köldknäppta grenar. Gräsgolvet sluttar och grästuvor ligger nedslagna mot marken medan kvistar som brutits itu av vinden skapar diagonala konturer mot allt det mossgröna och gula.

Eftermiddagssolen avslutar trött sin dagliga bana över himlen och kastar gäspande sina sista strålar över rummet i skogen och när jag går därifrån tänker jag att varje steg jag tar här, det skall jag ta med vördnad.

Måste bara säga att jag är ytterst tacksam denna morgon. Vaknade efter en mardröm (=drömde att jag rökte hasch=usch).
När jag vaknade sken solen in i den vackra slottslägenhet där jag befinner mig och bredvid mig låg en skitsöt hund som heter Spåra. Sedan käkade jag choklad och kände andlighet och tacksamhet över att inte vakna på hospitalet - dvs internatet.

Kära jultomten!
Jag önskar mig en ny hjärna i julklapp och lite koncentrationsförmåga. Kan du vara så snäll att fixa det och slå in det i ett paket? Jag vet att jag inte varit guds bästa barn... Men ändå

till min bästis

Jag vill ta din hand och ta med dig hem.
Då ska jag berätta om allt fint jag vet,
och om allt som har själ och andlighet.

Och då skulle du bli varm inuti igen,
då skulle du få en chans att hitta hem.
Och då skulle vi färglägga livet
och det skulle räcka för evigt, för alltid.
Och jag lovar att jag skulle stå bakom dig
i varenda kamp och strid.

Men hopp vinner inte över verklighet.
Och nu sitter jag här själv och tänker att
lämna dig ute i kylan är det värsta jag vet.

Och det finns ingen tröst i hela världen
som tröstar mig nu.

Här finns inga skyltar, här finns inget av stadens kommersiella lockelser och rop. Här finns ingen klagan, här finns inga löften om ett bättre liv. Här finns bara liv och död och allt där emellan och jordiga dofter.
Längs gräsgolvet löper en stig prydd med tusentals gula barr i brokig mosaik. Här har människofötter trampat och packat marken, här har homo sapiensfötter pissat revir.

Jag tycker att det är jobbigt att vara här och jag är ledsen ganska ofta. Men helt fantastiskt är att jag skrattar igen och det var länge sedan jag skrattade på det här sättet. Det är ett sådant skratt som spritter i hela kroppen, ett skratt som liksom skrattar av sig självt. Det är inte ett sådant där skratt som tystnar innan det ens rullat över kanten på läpparna.

Och så somnade jag mitt på dagen också för någon vecka sedan. Det var över ett år sedan jag hade ro nog i kroppen att göra det.

Och nu är jag hungrig hela tiden.

Och jag kan bli rörd.

Och oj, vad tacksam jag är.